At the speakeasy

At the speakeasy by Jack Morocka

Har färdigställt en instrumental låt som jag är sjukt sjukt nöjd med. Den heter At the speakeasy och kommer av att det är så jag föreställer mig en lönnkrog från 20-30-talet. En plats med trögflytande stämning där dagarna lät flyter ihop till en sörja men som fungerar som en avslappnande fläkt från den gråa vardagen. En atmosfär tjockare än dimman utanför! Har spelat in/mixat låten under en längre tid så det känns nästan som att lämna ifrån sig ett barn.

Skulle säga att låten ha en touch av Twin Peaks-intro och postrock. Here goes!

En touch av rosor en doft av död

Bara en Jackie i kris kommer på sådana meningslösa och emo-centrerade titlar. Mitt känsloliv är schtabilt men psyket e labilt. Tristess och leda hade kunnat vara mina mellannamn för det här är både själadödande och långt ifrån självförverkligande. Har bestämt mig för att ta några raska steg i rätt riktning så vi får la hoppas att nästa krök (läs höst) bjuder på mer än rök och pök hehe  :-/ Jag har alltid sett året som en ellips. Vet inte om andra gör det men den börjar högst upp med Januari och det är ganska brant hela vägen fram till April/Maj där det börjar svänga skarpt och sedan planar det ut sig. Maj-September är platta månader och sedan kommer Oktober tillbaka och då åker vi återigen upp på det högra hörnet mot helvetet. Som en nedstigning genom skärseldens alla nivåer tills vi återigen kommer över toppen och börjar vår uppstigning mot himlen och lite varmare klimat. Cykeln rör sig moturs

Smider planer på hur jag ska ta över världen. Som det ser ut just nu börjar det vid inhandlande av ett elpiano?

Lyssnar på Williams band Barrett Elmore just nu. De släppte sin skiva i juni och jag tycker att den låter bättre i höstrusket än junisolen. Snygga snillrika melodier i ett snårigt harmonilandskap. De ska lägga till en 12-minuterslåt till när skivan släpps i fysiskt format så jag förväntar mig stordåd även från den. The Brook Horse och Woodlands är de bästa låtarna. Så sugen på att släppa ifrån mig lite grejer själv men kontrollfreaket inombords vägrar avsluta något...

Rain

Regnig musik för regniga dagar. Det här stycket är komponerat av Francois de Roubaix för Jean-Pierre Melvilles Le Samourai. Filmen är liksom låten, sjukt jävla bra. Den präglas av en fåfäng minimalism som genomsyrar allt från handlingen (som berättas sparsamt ) till miljöerna och kostymen som är ren, snygg och enkel.Niiiice

They live by night

They Live by Night
Den första halvtimman fortlöper som vilken Film noir/heist-rulle som helst. Sedan händer det något. Bowie (Farley Granger) och Ceechie (Cathy O'Donnell) blir alltmer och mer förtjusta i varandra. Deras oskuldsfulla syn på kärleken och livet får ett stort fokus och det är fint att se hur oerfarna de är. De är till en början trevande men när de till slut faller för varandra finns det inget som får en att tvivla på kärleken. Farley Granger och Cathy O'Donnell ser väldigt kära ut och deras små kärleksbetygelser och de fina saker de säger till varandra får mig att gå aaaw och le förtjust titt som tätt.

They live by night är Nicholas Rays regidebut. Ray hör till de mest hyllade av de klassiska regissörerna från 40/50-talen. På hans meritlista finns bland annat Rebel without a cause med James Dean i sin signaturroll och Bigger than life (som jag tycker är överskattad). They live by night påminner lite om den förstnämnda i det att den med ett socialrealistiskt perspektiv skildrar vilsna och missanpassade ungdomar i efterkrigstidens USA.

Under hela filmen hänger Bowies efterlysning som en förbannelse över paret och som tittare fasar man över att deras nyfunna paradis kan ta slut när som helst. På så vis skiljer sig They live by night från en generisk film noir. Protagonisten besvarar den kärlek han får. Bogart-pastischen som ruskar sans i kvinnor med kärlek i ögonen och avfärdar kärleken med en stel min eller fet bitchslap är långt borta. Granger är perfekt castad i rollen med sitt söta prettyboy-utseende och klarar av att uppvisa alla de sidor som rollen kräver. O'Donnell spelar precis lika bra. Hon för sig till en början väldigt stelt och misstänksamt varpå hon spricker upp och blir levande. Det är som att se någon bli kär i det verkliga livet. Man ser kärleken och tillgivenheten i varje blick. Har sett en hel del Film noir men jag har aldrig blivit blödig förrän jag såg den här.

PANG!

Hare ordnat för mig. Sundbyberg blir mitt på onsdag och jag längtar så hårt efter att släpa med mig en hämtpizza efter jobbet och sparka av mig skorna i min alldeles egna nya lya. Sen date på torsdag. Hon är söt som socker så det ska bli mycken kul att lära känna varandra lite bättre. Upptäckte två ganska tunga skivor idag när jobbet var lite småtrist. I give you Key Losers - California Lite. Hittade den då jag var inne och luskade på finfina Mount Eeries hemsida då han ger ut den på sin egen skivetikett. Lyssna på Don't know why! Sedan fångade jag upp Laki Mera på drownedinsound och det flyter bra i mina trip hop-ådror. Mycket fint fastän det är lite lättuggat. Blesch, murder, my sweet har transformerats till en semi-musik-blogg. Vet inte vad jag tycker om det men det lämpar sig bra just nu när jag har så fuckin mycket att göra :) Tänkte se om The Shining eller se Och han älskade dem alla... ikväll.

Hade varit fett om mina päron hade en sån här raspig VHS-kopia... Det är ju så man ska se mörka 90-talsthrillers :D (skitnödig kille).

Nu MAT!

Andra albumet

 Känner mig som hipster kitten.

Nya Bon Iver SUGER. The first album was better

22

Oh yeah, har inte sett så mycket soft film på sistone. Såg förvisso Alien 4 och jag håller med mina nya bekanta på cinemateket om att den var ljusår bättre än Alien 3. I övrigt har jag passat på att peppa för Cannes-vinnaren The Tree of Life genom att se Terrence Malicks' Days of Heaven. Den är precis som alla säger ett sjukt vackert dokument över amerikansk landsbygd. En ren och skär uppvisning i att skapa stämning. Däremot kan jag inte säga att narrativet engagerade mig lika mycket som det gjorde i Badlands. Richard Gere var sjukt snygg.

Var på kickoff för AW 11 igår och jag kan säga så mycket som att kollektionen är helt insane. Antingen det eller så har jag blivit helt whyredifierad. Lyssnade uppmärksamt när Behnaz och Roland talade. Sedan drog vi till Riche och chillade och spädde på det med lite Kåken. Blev lagom uppvaktad. Kom hem och sov två timmar innan jag gick upp och skrev hyreskontrakt klockan 8. Gick och tränade sedan innan jobbet så mina hormonhalter spränger alla gränser just nu. Ba att ladda om för fredagens utgång med andra ord!!! Eftersom jag mår så fucking förträffligt tänkte jag dela med mig av mindre deppig musik idag.

Mästarna av chill-cheese.

Visst känner man sig at peace?

Cass McCombs

Lyssnar Cass McCombs i ovan postade klipp och DÖR. Hade inte hört honom tills häromdagen då jag läste recensionen av hans senaste skiva på Pitchfork. Nu är jag helt såld. Allt är bra till jävligt bra. Det är precis den där sortens mysigt självömkande singersongwriter jag gillar. Visst på gränsen till cheesy text men hör inte det till? Såg precis att han ska spela på Södra Teatern om två veckor. Jag ska gå!

Igår var det 90s-fest hos mig. Helt flippat och underbart med så fina människor! Idag såg jag Alien, Aliens och Alien 3 på Cinemateket. Alla tre var fina men den första filmen var såväl bäst som läskigast. Största behållningen i Alien 3 var alla sjukt snygga kläder som såg ut att vara en korsning mellan haider ackermann och damir doma (ja det var så sinnessjukt snyggt).

Closer

The Tiny är bland de finaste av de fina banden och Closer är en av de mysigaste av de mysiga låtarna. Kom och tänka på den sådär mitt i natten och blev härligt mysigt tårögd. För mig har The Tiny kanske inte varit det mest betydelsefulla bandet genom åren men de har en förmåga att skina och blänka på ett par tre låtar per skiva som väldigt få har. På den senaste skivan är Too heavy a burden en helt, helt fantastisk låt med xylofon, stråkar och givetvis Ellekari Larssons vackra röst. Kunde jag, skulle jag välja att bli The Tinys tredje hjul. Men lyssna på Closer och njut av den tidlösa romantiken i låten! ^^

Black Moon

Black Moon (1974)
Lily befinner sig i en värld där kvinnor och män ligger i krig med varandra. Hon färdas med bil mot okänd destination när hon hamnar i ett bakhåll. Hux flux vaknar hon upp på en gräsplätt där hon får syn på en enhörning. Hon följer efter den och kommer till en gammal herrgård där en tysk kvinna lever med sina två stumma vuxna barn med incestuösa tendenser. Black Moon är alltså JÄVLIGT pårökt.

Fotot ger gudhud <3

Filmen innehåller knappt någon regelrätt dialog och de få kommentarer som yttras kommer från den förvirrade Lily och den vrickade mamman. Filmen är från 1974 men öppningsscenen (som osar av apokalyps) är filmad med en ton och svärta som känns som en mer nutida vision av undergången. När Lily kör förbi ett lik och vinkas in av ett gäng manliga soldater är det så snyggt att jag sitter förstumad. Scenen ser ut att vara hämtad från ett krigsspel i det att den känns både verklig och overkligt snygg på en och samma gång. Jag skulle tro att Children of men från häromåret har hämtat inspiration från Black Moons ensliga skogsvägar och mörka skyar.

 

Så här glad kan man bli om man träffar på en råsnygg stum kille

Frånvaron av dialog fylls alltså ut med ett visuellt överdåd. Snyggt konstruerade scener avlöser varandra i raskt tempo och det blir aldrig tråkigt eller segt för mig. Cinematografen som ligger bakom fotot är Sven Nykvist som är berömd och erkänd för sina samarbeten med Ingmar Bergman. I Louis Malles regi målar han som sagt ett landskap som är overkligt vackert. Den ödesmättade stämningen ligger som ett dis över landsvägen Lily färdas utmed.

Världens läskigaste morsa

Louis Malle är onekligen ett household name och ligger bakom drösvis med klassiker men Black Moon är inte för alla och jag förstår varför den floppade. Hade Malle gjort den här typen av film till sitt trademark hade den nog haft högre anseende. Idag är han "bara" ihågkommen för att göra allmänt sjukt bra filmer. Jämförelser med David Lynch ligger nära till hands men där Lynch blandar upp all drömsk trippiness med lite klassiskt narrativ spinner Malle kompromisslöst på med skönhet och metaforer och bara skiter i att det hela på något sätt ska leda till något destillerbart. Kan man leva med det är det här en fest. Det är ren och rå visuell porr. Gillar du inte filmfoto kanske du ska skita i den men gillar du vackert foto och trippiness i samma bemärkelse som Lynch så har du en riktigt fin film att se fram emot.

Damon & Naomi

Förra året hypades återutgivning av Galaxie 500 något otroligt. För en snorunge som jag var det så klart spännande men inte sååå spännande. Det förde dock något jävligt gott med sig då jag upptäckte Damon & Naomi som var duon som blev kvar när Dean Wareham slutade i bandet. Har lyssnat på debutskivan More Sad Hits och jag hade aldrig kunnat tro att sångaren faktiskt höll tillbaka Damon & Naomi från att skapa så här vacker musik. Har olika favoritlåtar från dag till dag men just nu är det And you are there från deras kommande skiva False beats and true heartbeats och Information Age från tidigare nämnda More sad hits.

Information Age

Lyssna. Lyssna på allsången och lyssna på texten. Tänk på hur perfekt den återspeglas i ljudbilden. Känslan av allsång är så omfamnande och medryckande. Jag blir rent kär i hur perfekt det är. Det är som ett ärligt brev skrivet rätt upp och ned precis som en klassiker ska vara. Det här är en sån där låt som ska vara soundtracket till ens ungdom. Oavsett var jag är om tjugo år kommer jag att rysa när jag hör den här <3

Frågade just om ackorden på deras facebook wall och fick det här svaret tillbaka:

"thank you jack -- it's been a while since we've played that tune, but best as we remember it's in C, and uses the usual suspects C-G-F, with Am thrown in the choruses in place of C. have fun!"

Kan det bli mer sockersött?

Ledig dag = bra dag

Träffade Emily idag och det var tokbra! Annars gled jag runt på söder och gjorde min vanliga runda som en pingpongboll mellan hipsterbutikerna och systembolaget. Pet Sounds hade inte fått in Explosions in the sky, vars nya LP smeker mina försmäktande trumhinnor varje ledig minut. De hade rentav sålt slut på Bill Callahans Apocalypse som jag suktat efter i flera veckor!!! Inför helgen får man tydligen återkomma. Jo man tackar för då är man ju ledig... :/ Trösköpte singeln Undertow av Warpaint. Sjukt bra låt.

Tittade även in på Local Firm och provade en tischa jag kikat på tidigare. Den satt helt fruktansvärt och det såg ut som om jag hade cleavage (vilket jag har men säg inte till nån). Zappade genast över till damsidan och hittade den perfekta sjuttiotals-tischan som jag letat efter. Klad Jackiepackie-ponken strosade sedan vidare. Blev nästan tvingad att prova en tröja i large på Grandpa men slank undan med pengarna och livet i behåll. Brände resten av lönen på systemet då jobbarjackie inte kommer hinna knalla dit förrän det vankas valborg och tonårsfylla.

När jag kom hem satte jag mig och spelade in den sjukaste och mest creepiga låten jag gjort. Det är så stört för det är förmodligen det mest kommersiella jag någonsin har gjort. Mor min frågade till och med ifall det var jag som hade gjort det för att hon diggade med... ba lol?

Det var en fet dag och jag knäppte några bilder av skörden för att ni också ska få känna er feta och belåtna:

 

jag och min vän oskärpan.

 

Warpaint - Undertow/Warpaint 7"

 

Finn ett fel! .... Ja visst fan är det en Falcon lager mitt bland all hipsteröl!!!

 

Absolut fulaste etiketten. En apa i Pippi-peruk. Really? Hoppas den smakar lika fult.

Tidigare LP-schivor jag glömt dela med mig av:

Polly Jean Harvey - Let England Shake

LOW - C'MON!

Deerhunter - Memory Boy 7"

Dricker Lucia-te och lyssnar på en Oldies but goldies-lista Emily knåpat ihop åt mig. Good shit mayn. Good shit!

Blast of silence

Inte det minsta suspekt mötesplats

Blast of silence (1961)
Baby Boy Frankie Bono är en hitman med tvivel. Ett sista uppdrag innan det är dags att dra sig tillbaka. Ja du har sett det förr men du kommer förmodligen aldrig att se det så här snyggt! Fotot i Blast of silence utnyttjar det svartvita formatet till fullo. Rätt miljöer är rätt ljussatta. Genom hela filmen återkommer en voice over som speglar Frankie Bonos inre strid. Den är perfekt och förstärker känslan av en vision som genomsyrar varenda bildruta. Jag blir så nöjd att jag spolar tillbaka när filmen är slut för att se vissa scener på nytt...

 

Baby Boy Frankie Bono, ena stunden dödlig...

Ur mitt perspektiv är Blast of silence en väldigt europeisk film. Den har premissen hos en film noir men atmosfären är väldigt lik den fatalism som återfinns i franska nya vågen. Det är en kort inblick i en persons förehavanden och berättandet är väldigt privat och koncentrerat till huvudkaraktären ifråga. Nästan inga andra karaktärer ges fokus.

 

...andra vilken kille som helst

Istället för annan amerikansk film skulle jag placera Blast of silence jämte filmer som À bout de Souffle och Ascenseur pour l'échafaud. De har bägge en synopsis som är Film Noir men som återges ur ett socialrealistiskt perspektiv. Det är inte helt lätt att sätta fingret på vad jag menar men jag ska försöka förklara. En Film Noir ska som bekant omfatta ett par faktorer. Alla har olika mallar för vad som ska ingå men för mig är några av följande viktiga: Femme fatale, mord, set-up, blackmail, svartsjuka, skuggor, avsaknad på känslor... Blast of silence saknar det mesta men den har en hårdkokt hitman i en klassisk Film Noir-handling. One last job, one last kill etc. men till skillnad från den vanliga Film Noir-protagonisten som totalt tycks saknar känslor har Frankie Bono ett hjärta. Han har dödat många och skalat bort sitt känsloliv men det krävs inte mer än en invit från en ungdomskärlek för att han ska tvivla på sin livsval. Med det sagt har filmen både handlingen och fotot hos en Film Noir. Det är estetiken och Frankie Bonos framtoning som gör att den är betydligt mer lik Franska nya vågens filmer.

 

Någonsin sett en vapenhandlare som är så här motbjudande?

Jean-Pierre Melvilles Le Samourai från 1968 handlar också om en hitman med "one last kill". Filmerna berättas dock med helt olika medel vilket gör det jävligt intressant när man tänker på hur fulländade de är. Till exempel arbetar båda filmerna med lite dialog och lämnar stort utrymme åt musiken. Le Samourai använder ett grymt ledmotiv som sätter tonen för Alain Delons natur (perfektionist). I Blast of silence berättar jazzen istället om miljöerna som Frankie Bono rör sig i.

Miljöerna!!!

Skådespelarinsatserna är för övrigt solida. Allen Baron gör ett fantastiskt porträtt av Baby Boy Frankie Bono. Se filmen!

The Spiral Staircase

The Spiral Staircase (1945)
The Spiral Staircase handlar om den stumma tjänsteflickan Helen. Hon för ett liv som alla andra på herrgården och gör inte mycket väsen av sig (hehe). En dag hittas unga flickor mördade runt om i byn och Helens sjukliga matrona varnar henne henne att det förmodligen är hon som står på tur. Helen vill inte riktigt tro på matronans virriga prat men hushållet enas om att det är bäst att skydda henne med alla medel som står att finna. Snart befinner sig Helen i en turbulent mardröm där hon inte kan skilja vänner från fiender.

 

Helen och matronan

Filmens visuella sida får den att sticka ut rejält ur mängden. Jag tror aldrig att jag sett ett oväder som känns så ruskigt stämningsfullt. Det fullkomligen kryllar av snygga vinklar och skuggor. Det här är ett praktexempel på en film som utnyttjar den svartvita filmkonsten till fullo. 

Love in the air

Filmen i sig är väldigt skickligt berättad. Den enda nackdelen är att det blir en lite väl regelrätt whodunit där den ena misstänkta efter den andra måste uteslutas på ett klassiskt sätt. Jämför med samtida Spellbound där boven känns heeeeelt oväntad! The Spiral Staircase bjuder med andra ord inte på lika mycket mysterium men nog väl är det spännande och bitvis rätt otäckt. Skulle jag säga åt någon att se en svartvit film från den här epoken skulle jag gärna rekommendera The Spiral Staircase just för att den får med många av de idéer och det visuella språk som utmärker spänningsfilm från 40-talet. Mysrys är bra mys!

Eyepennies

Läste den allsmäktige Strages krönika om döda giganter häromveckan och instämde. Jag hade missat Mark Linkous aka Sparklehorse men hans brutala självmord förra året fick mig att upptäcka och förälska i mig i hans musik då. Synd att att det skulle dröja till efter hans död för att jag skulle lyfta blicken. I klippet ovan spelar han Eyepennies från It's a wonderful life (2001) och det syns hur nedgången han var av sitt missbruk. Hur som haver, Mark Linkous var fantastisk.

Sex, lies and videotape

 Sex, lies and videotape
Alla 80-talister är uppvuxna med VHS och minns säkert bandinspelade filmer/avsnitt som de spelat in som små. Jag minns till och med många titlar (utan omslag) på inspelningsbanden inte minst som de ofta trängdes med Alladin, bumbibjörnarna och sånt. Sex, lögner och videoband är en av de titlarna som alltid suttit helt fastklistrad på hornhinnan av förklarliga skäl. Jag menar, det låter som värsta mjukporren. Anyhow, titeln dök upp i huvet på mig häromveckan och jag bestämde att nu får det banne mig vara dags att beta av den.

Till min förvåning visade det sig vara Steven Soderberghs genombrottsfilm. Hans namn har ju synts på andra extremt sålda filmer under hela min uppväxt. Filmen visade sig vara fullt så spännande som jag hade hoppats. Peter Gallagher spelar en man som är otrogen med sin frus syster. Andy MacDowell som spelar frun är rena rama jungfru Maria och systern tvärtom en sexnymfoman. Det hela bäddar för ganska tafflig såpopera men med ytterligare ingredienser och ett fint format lyckas Soderbergh göra en riktigt bra film. Kan ärligt säga att jag inte är säker på om jag förstod allt. Kan hända att jag missade någon antydan framåt slutet då ett par saker lämnas lite åt tittarens fantasi. I vilket fall som helst var det hela snyggt berättat precis som jag hade hoppats.

MOGWAI @ Debaser Medis

Weird yet very awesome skulle jag sätta som stämpel på min söndagskväll. Den började med att jag var på väg in till stan i rusket för att träffa Elisabeth. Halvvägs in bestämmer vi oss för att ses i veckan som kommer istället så jag vänder om och vid det laget har vårrusket (kan man ens säga så?), ruskat till sig ännu mer och det ligger ett dis i luften. Jag kommer hem och slänger mig på sängen och smackar på lite musik. Njuter av att ha en så soft och avslappnad dag. Hade ett märkvärdigt lugn i kroppen. Sedan klär jag på mig igen för att åka ned på stan för att se Mogwai. När jag sätter foten utanför dörren har det slutat regna och det är helt klart.

Kommer sent men helt perfekt till andra låten (majestätiska I'm Jim Morrison, I'm dead). Njuter av konserten och snackar då och då med killen som sitter bredvid, en jävligt trevlig och ganska snygg västeråsare. Mogwai avslutar spelningen genom att vrida upp volymen till max och lägga gitarrerna på marken i bästa noise-rock-anda och därpå följde fem minuter av rundgång innan de går av och teknikerna kom in och stängde av. Så gitarrnördigt och meningslöst men kul :D Sen satte jag mig på tuben hem och av en ödets nyck träffade jag på Emily som jag haft lite kontakt med på sistone. Så underligt och så kul! Bra hemfärd för en gångs skull!


När jag gick hem i mörkret låg ett dis/dimma över Vällingbyhöjden och jag tror fan aldrig att jag sett något så creepy och ändå fint. Rena rysarstämningen! O_O Nu måste jag se MER film! Bloggen tappar fokus!

Flummar

Flummar och peppar för en kväll fylld av randomness. Just det, såg om Presumed Innocent igår med Harrison Ford. Såg den när jag var kanske 13 på pappas inrådan. Så lustigt, jag minns till och med att han skulle ut den kvällen och intygade som så många gånger förr att "filmen som börjar om en timma är väldigt bra!" :) Såg den och rööös över hur obehaglig den är/blir. Musiken börjar i bästa värsta Rosemary's baby-anda och används effektfullt (men kanske lite överdrivet så här några år senare) genom hela filmen. Det var kul att se om den eftersom vetskapen om slutet får en att titta med helt andra ögon. Man letar efter ledtrådar och antydningar och filmen lämnar härligt nog det hela väldigt dunkelt och stämningsfullt. Se!

Lyssnar på redan klassiska We own the sky av M83 just nu. Ska lägga mig tio minuter på spikmattan och sedan återuppstå och hoppa in i duschen. Gud vet vad som händer sen!!!

Random fandom

Provade en tröja jag ärvt av Patrik för några år sedan. Hade på mig den en gång då och sedan har den varit liggandes i byrån fram tills nu. Insåg att jag såg ut som en 18-årig indierockare men blev sedan tillfreds med det för att färgen (brandgul-lysande orange) är så satans fin. Tröjan är fin men reserverad för softare parkhäng i sommar. Tog lite temabilder när jag höll på att stränga om gitarren!

Ligga? lol

Kände mig lite som Phil Elvrum (Mount Eerie). Lite klassiskt åååh jag sätter mig i skogen och skriver en skiva om ensamhet och återvänder som maddafakking Bon Iver med skivan of your dreams. Kan för övrigt looova att nya Bon Iver lär suga. Han har ju gjort miljoner sidoprojekt sedan For Emma, Forever ago och inget, inklusive Blood Bank EPn har varit särskilt upphetsande. Killen tog pengarna och teh fame får man säga. Lovar dock lika dyrt och heligt att jag ska vara öppen för att dyrka om skivan är bra. Apropå skäggig folkrock är jag jättebesviken på alla låtarna jag hört från kommande Fleet Foxes. Verkar inte finnas mycket av de melodier som fanns på första skivan men räkna med att den iaf blir hyllad på grund av omslaget. 

Någon som däremot inte gjort mig besviken är Bill Callahan (Smog). Det tuffa med Callahan är att han kan låta både tillbakalutad och lekfull och i samma låt ändå vara melankolisk och uppgiven. Sällsam blandning men det blir jävligt intressant att lyssna på. Här är hans fantastiska singel Baby's Breath:

Farbror John (min chef) var hygglig nog att ge mig en Dogman i Whyreds dresscode. Svart jeansjacka. Helt. Jävla. Livsfarlig. :D Ba älskarn vilket säkert syns i blicken. Don't fuck! Kommer att känna mig helt fierce när jag spatserar gatan ner helt svartklädd från topp till tå. 

Lyssnar på julmusik. Känns lagom fel... och förresten så regnar det ute! Plusgrader klockan 1 :)

Pokémon Black and White

Läste precis (fråga inte vart) att Pokémon Black and White sålt 2 miljoner ex på två veckor i USA vilket självklart väcker frågan: vem fan spelar Pokémon 2011? Minns jag fel eller peakade inte fenomenet i slutet av 90-talet? However, även min lillebror som snart ska fylla 8 har sina kort och han tycker att det är ganska tufft så jag kanske inte borde bli så förvånad men det ter sig ändå bisarrt att Pokémon har överlevt alla andra flugor och hoppar mellan generationer av kids.

Idag kör jag en soft bakfylledag, inte för att jag är särskilt bakis eller drack mer än tre öl igår men u know, it's a lifestyle! För min del innebär det att ligga i sängen, läsa/skriva och lyssna på vinylskivor jag aldrig har tid att spinna mitt i veckan. Just nu: Massive Attack - Protection. Funderar på vilken skiva jag ska lägga på härnäst och vad jag se för film ikväll. Känner allra mest för att se en Film noir men jag lånade Once upon a time in the west av Ivar för ganska länge sedan så det känns som att det kanske vore på sin plats att se den. Är inget stort fan av västernfilmer men Sergio Leones messias-status är ruskigt hög hos mig tack vare Once upon a time in america så jag tror inte att jag kan annat än att älska den. Ska dessutom bli soft att se Henry Fonda då jag vanligtvis förknippar honom med 40-50-tal. Ska försöka smälla av två filmer men som sagt, så mycket vilja och så lite tid!!!

Imorgon är jag också ledig. Ska göra stan och njuta av min lediga måndag. Gå i butiker, kolla kläder, sitta på parkbänkar osv. Sen ska jag möta upp min andra lillebror på Stadsbiblioteket där han praoar i veckan. Ledighet är bliss ^^

Heart and Crime

Måste. Sova. Jobba. Snart. Men just nu ligger jag och lyssnar på Julie Doirons Heart and Crime för första gången och ryser av den där känslan av att man hittat ett riktigt mästerverk. Har tyckt om lite spridda låtar och framförallt Will you still love me? EP:n men det här... det här är så bra att jag vill gömma mig. Svårt att sätta fingret på vad det är. Sinnesstämningen? Julie är definitivt inte den bästa sångerskan och låtarna är långt ifrån de mest komplexa (varför det nu skulle spela någon roll ehe) men hon har ett jävla schysst uttryck. Var lite rädd för att bli underväldigad då hennes bakkatalog är så stor men jag blev som sagt härligt överväldigad. Kalasskiva!

Summons

Igår hade jag en riktigt kreativ kväll.

Resultatet: Summons

Det började med en basslinga jag hade i huvudet. Stämde om gitarren och spelade slingan medan jag lade till melodi på resten av gitarren. Sedan spelade jag in det som grundspår vilket tog kanske tre timmar... :P Därefter lade jag till flageoletter/harmoniker på ett annat spår men det tog jag bort för att de tog fokus från melodin. Istället lät jag gitarren spela ensam tills slutet där nya harmoniker och två melodier på elgitarr kommer in. Först hatade jag det och tyckte att det lät alldeles för cheesy och slätstruket. Nu har jag nästan börjat tycka om det hehe. Tyvärr behöver jag fixa så att allt ligger som det ska på slutet. Spelar helt enkelt inte tillräckligt tight på två av spåren. Känns dock som att man blir bättre och bättre på att spela in sig själv och det är väldigt skönt att känna :)

Restored to one

Så nuuu ska jag kila iväg och träna men först... Har ni hört Sabbath Assembly? Supersnygg ockult psykadelisk rock. Det närmast spritter i mig när jag hör Jex Thoths kraftfulla röst:

Storyn går någonting i stil med att de grävt upp en gammal kanon för en djävulsdyrkande sekt och sedan gjort ljuv musik av texterna. Tror till och med att det var Charles Mansons sekt så här snackar vi magstarkt material. Och fan vad bra det låter sen... Ska bli riktigt, riktigt nice att se dem spela på Strand den 20e April. De kommer hit som förband till Earth och lär bli en helt perfekt motpol att börja kvällen med. Jag älskar att de har så mycket ockultism och metal i sin image men låter som den bästa av den bästa psykadeliska rocken. Sabbath Assembly gör satanismen het på samma sätt som Dead can dance gjorde traditionell (och delvis religiös) folkmusik/world music oerhört hett för tjugo år sedan.

Flavour of night

Börjar min lediga måndag med lite skön musik. Hade tänkt ta en sväng förbi gymmet strax. Sedan bär det av ned på stan för att leta kläder och sist men verkligen inte minst ett besök på cinemateket för att se Döden i Venedig! Såg The last seduction igår och det var jävligt bra även om den tappade lite mot slutet. Återkommer med en recension sssenare!

Good ol' Robyn Hitchcock - I often dream of trains och Sonic Youth - Murray Street <3

IMDb

IMDb - Förut älskade jag dig. Nu känner jag en sorts hatblandad kärlek. Först och främst suger dina fruktansvärt fåniga svenska titlar. I princip allt värt att läsa om filmerna på internet använder originaltiteln, i synnerhet vad gäller engelskspråkiga filmer. För att kringgå det behöver man bli medlem och ändra språkinställningarna. Inga problem men det är ju inte vidare användarvänligt och bara förvirrande...

IMDb, du har helt tappat minnet och varje gång jag går in på en viss film av en regissör och sedan backar så hamnar jag på hans lista som actor som allt som oftast är totalt ointressant och återigen förvirrar utav bara helvete! Hur lång tid ska det ta innan detta åtgärdas?

IMDb, en extremt nice sak är dock att du alltid bistår med amerikanska originaltrailers med gamla citat från Roger Ebert mfl och voice over av Don la Fontaine. Man blir genast förflyttad till den tid och det årtal som filmen hade premiär. Det är väldigt, väldigt uppskattat! Dreglade just över den här trailern.  (Varning för eventuella spoilers, det är ju trots allt en trailer) Don la fontaine snackar över sjukt välfilmade scener, replikskifte, don la fontaine, mer snyggt foto, replikskifte osv. Gråt, högljudda röster, rättssal... Vi fattar på en gång att det här är heartbreaking fuckin shit!!! The real deal! Ett drama man INTE kan avvisa! Haha nu har jag inte sett den men jag köpte trailern rakt av :D

Njuter av Marissa Nadlers nya låt ikväll:

Stämningsfullt så jag gillar't!

Gaslight

 Gaslight (George Cukor) 1944
Ack Ingrid Bergman. Jag älskar Ingrid Bergman. Hon hade en helt enastående karriär jag njuter i fulla drag varje gång jag ser en film med henne. Det är något särskilt med hennes accent och sätt att leverera alla repliker på. Det är som om det är något som håller henne tillbaka, något som får henne att tänka tre gånger extra innan hon talar. Det är denna återhållsamhet som hon spelar med i Hitchcocks Notorious och det är även den som genomsyrar hennes karaktär Paula i Gaslight. Paula gifter sig med en man som förtrycker henne och systematiskt bryter ned hennes självförtroende och självkänsla. Skådespeleriet är så samspelt och noga avvägt att det hela blir smått otäckt. Det finns många stunder då man önskar att man kunde träda in i rutan och ge Paula lite mer råg i ryggen precis som i nämnda Notorious. För mig är det ett gott betyg!

Filmen har många fler kvalitativa sidor. Känslan av ett dimmigt och mystiskt London kommer till sin fulla rätt genom snygg ljussättning och vackert foto. Min enda invändning mot filmen är att den emellanåt kanske är lite för övertydlig i vad som faktiskt försigår. Handlingen är dock så mycket rysmys och det hela så fint presenterat att det blir en ganska liten detalj. Filmen påminner i mångt och mycket om just Hitchcocks filmer dels i handlingen (Rebecca, Suspicion!) men också i valet av skådespelare. Ingrid Bergman är som bekant en av Affes stora musor och Joseph Cotten spelar stora roller i Shadow of a doubt och Under Capricorn, där han spelar mot Bergman igen. Har inte sett Under Capricorn än men jag hoppas att den är underskattad då den inte verkar så omtyckt.


Summan av kardemumman blev i varje fall att jag tyckte väldigt mycket om filmen. Funderade lite kort på huruvida man kan kalla filmen för en Film Noir. Den har många av genrens element med lömska planer, low key-lighting osv men jag skulle som sagt snarare placera den i samma fack som tidigare nämnda thrillers. Den saknar för övrigt en femme fatale och utnyttjar inga flashbacks om man ska vara riktigt petig.

Smal

"Biff" har alltsedan tonåren varit det ledord folk använt när de ska beskriva vem jag är. Till mitt stora förtret förstås. Mamma har sagt länge att jag har blivit spinkig och jag har mest viftat bort det men när jag gick förbi en spegel alldeles nu blev jag helt förstummad. Jag har blivit smal. Fortfarande muskulös men ändå smal. Mohaha som jag har väntat på den här dagen när jag kan bära upp kläder lite lättare. Måste bara se till att inte degenerera ytterligare och bli tjock eller ett totalt sugrör.

Återbesök bland The X-files

Har försökt nära min nördiga sida de senaste dagarna och tittat på lite X-files. Det är skönt för nu har jag äntligen börjat glömma bort delar och ibland rentav hela handlingen i vissa avsnitt. Igår tittade jag på första delen av en följetong som heter Dreamland och är hämtad från den sjätte säsongen. I avsnittet råkar Mulder ut för en klassisk body swap med en anställd på Area 51. På film tycker jag att body swap (dvs byte av två personer bara byter kropp) kan vara rätt uttjatat men i en serie som X-files bäddar det för massor av roliga situationer. I många av scenerna gör den "falske" Mulder väldigt karaktärsbrytande saker och det hela blir bara ännu mer bisarrt när secret service-killen trivs bra med sina nya, unga looks och helst inte vill byta :D To be continued om en liten stund och som sagt, hur nice som helst att inte minnas hur det slutar!

Fôrdlandia

Lyssnar just nu på Jóhann Jóhannsons Fôrdlandia. Hade helt förträngt skivan men kom och tänka på den tack vare Strages roliga krönika. Har lyssnat på den i mer än två års tid men den säger mig långt mycket mer nu än vad den gjorde då. Kanske är det just på grund av vad skivans titel och koncept kretsar kring. Personligen tycker jag att styckena är vaga och ganska sparsamma. Jag kan lätt förstå hur man stället sig totalt frågandes och likgiltig vid första lyssningen men för den som uppskattar klassisk musik och filmmusik finns det här ett sorgset lugn att inandas.

Fôrdlandia var en stad som Henry Ford grundade i syfte att ta fram gummi för att, så vitt jag förstår det, bli av med ytterligare en mellanhand i bilproduktionen. Det är lätt att tänka sig förhållandena för de inhemska arbetarna inte var de bästa och mycket riktigt kollapsade staden under en revolt efter bara två år. Skivan Fôrdlandia tar därmed avstamp i föreställningen om en misslyckad utopi. Musiken gestaltar det genom att låta ödemättad och atmosfärisk. Utan skivans koncept tvivlar jag på att det hade varit lika lätt att ta till sig känslan av gudsförgätenhet. Jag gillar tanken på att en artist eller kompositör haft en fix idé eller känsla som de har jobbat utefter. Ungefär som att ett fint skivomslag kan skänka ett större djup till en skiva. Det känner nog alla igen.

Fortfarande sjuk

Ny dag, samma sjukdom fast uppvridet ett snäpp. Nu är ögonen också irriterade, snyft. Känner att jag inte skulle göra ett bra jobb på Whyred i det här tillståndet. Att dö av hosta och återuppstå mellan kundernas frågor ser helt enkelt inte bra ut. Har svårt att somna om så jag gör det jag gillar mest och lyssnar på musik och funderar på vilka filmer som kan få den här dagen att gå snabbare. Nu för tiden ser jag aldrig om film men om det någonsin är tillfälle att se om favoritfilmer så är det banne mig när man är sjuk. Det kräver mindre och ger mer i nostalgipoäng, lycka etc. De filmer jag har nött mest på min sjukbädd sedan barnsben:

 Bugsy Malone
Gräddgevär, bilar med cykelkedja, fantastiska sångnummer. Det är svårt att inte ryckas med av Bugsy Malone. Att se trettonåringar försöka uttrycka vuxen kärlek är 100% mys bara det. Se!

Some like it hot
Den här scenen visar på allt som är underbart i filmen. Det är en fröjd att se Jack Lemmon och Tony Curtis transvestiter tampas om Marilyn Monroes uppmärksamhet samtidigt som de själva blir flitigt uppvaktade utav andra karlar. Manuset är oerhört tight och alla insinuationer och all ironi som gick en över huvet som barn skänker ännu mer glädje när man ser om den. När jag ser den här filmen förstår jag exakt det ljuva i att klä sig som kvinna.

Jag älskar lekfullheten och allt det barnsliga i bröderna marx filmer (här A day at the circus). Den bekymmersfria tillvaron som de fixar och trixar sig igenom har hög mysfaktor. 

Får se vad det blir för film litet senare när jag sovit och vaknat igen. Just ny lyssnar jag på Mount Eerie.

LOW - C'mon

cry me a river
so i can float over to you
the bearer to deliver the news
i'm over the moon
and underfoot
all these elixirs would be moot

'cause if we knew where we belong
there'd be no doubt where we're from
but as it stands, we don't have a clue
especially me and probably you

- Especially Me från kommande fullängdaren C'mon.

Har köpt vinylen och lyssnar på streamen som ingår (fastän skivan släpps först i April :P). Till en början kände jag mig lite besviken. Svårt att peka på var den känslan uppstod ur men nu är den som bortblåst och vid andra lyssningen blir jag nästan tårögd av Mimi Parkers fantastiska sång på Especially Me. Refrängen sätter sig som ett mantra och sammanfattar allt LOW någonsin stått för i min mening. Inga klara statements utan vaga funderingar. Små sorgsna tankar om livet. Samt givetvis sjukt snygga fraseringar...

Kan för övrigt säga att jag aldrig hade vågat inleda en låt med linen cry me a river :D Men så besitter ju LOW en smått enorm integritet vad gäller musikalisk inramning och ren image. Så här långt är låtarna som Mimi sjunger på Especially me, You see everything samt Nightingale mina favoriter.

The black ryder

 Lyssnar runt lite och försöker upptäcka ny musik för att inte stagnera och dö av tristess. Hittar förvisso inte mycket bra men jag sprang på en halvtaskig pitchfork recension av the black ryder. Tyckte att det lät lagom skitigt och fint, sedan hittade jag videon ovan och blev helt förstenad. HELVETE spratt det i hela kroppen. Den är sååååå perfekt och den känner låten såååå bra :')

Genre

Jag har en ny instrumental låt för ensam gitarr! Den är egentligen skriven och anpassad för en dobrogitarr men då strängarna på den har sett sina bästa dagar passade jag på att spela in den på elgitarr istället. Har stämt om gitarren till DGDGAd och känner att jag börjar bli väldigt hemma i den stämningen. Man tänker verkligen annorlunda :)

Har funderat på det förr, om man var tvungen att tillhöra en musikalisk strömning... vilken skulle man välja då? För fem år sedan hade jag onekligen sagt grunge och brutit ut ett djävulskt djupt Eddie Vedder-vibrato. Idag förhåller det sig jävligt annorlunda. Tror inte att jag skulle vilja ansluta mig till så definerade genrer som shoegaze eller postrock eller chill wave (suuuuck). Brit pop var aldrig min grej och grungen är i retrospektiv alldeles för "känslorna utanpå". Det kan vara trevligt när det lämpar sig men det kan inte vara teen angst tjugofyrasju. Speciellt inte när man lämnat tonåren bakom sig. Jag tror inte att jag vill vara genrebunden även ifall nästan allt jag skriver med sång faller in under singersongwriter. Jag vill kunna lägga en ljudmatta med fyra gitarrer men samtidigt vara nästintill ensam när det ska framföras. Kanske i stil med Mark Kozelek (Red house painters, Sun kil moon). Fick jag däremot välja en scen, det vill säga i bemärkelsen en stad, då hade jag definitivt valt Glasgow. Exempel:

Och då samexisterade ett sånt här band med Belle and sebastian och Mogwai. Mmmh, snacka om mångfald!

The king of limbs

Sjuk, sjuk, sjuk. Dålig dag. Dålig dag kräver aggressiva tongångar. Därmed tänkte jag behandla RADIOHEADs The KING of LIMBS...

Liksom många andra unga pojkar har jag ett förflutet med Radiohead. Till en början var det frustration över att de hyllades som gudar men det övergick senare i ren beundran för deras bästa låtar från Kid A, Amnesiac, Hail to the thief och In Rainbows. Den sistnämnda innehöll ett par bra spår typ Reckoner och Nude men resten upplevde jag som ganska oinspirerat. Detta följdes upp av den genomusla singelns Those are my twisted words som i stort sett bara var ett sämre svar på tempot i Portisheads Third. Den singeln följdes av en ännu mer horribel hyllningssång till en andra världskrigsveteran. För mig kändes det ganska uppenbart att de tappat fokus och koncepttänkandet som präglat nästan allt de tidigare gjort. När de sedan utannonserade en skiva med titeln The king of limbs blev jag intresserad då jag tyckte mig se bandets mer visionära sida titta fram. Sedan landar singeln Lotus Flower och PANG så sätter sig besvikelsen som en mörk mössa över min kala hjässa. Lotus Flower är en bra låt och jag har hört Thom framföra den solo på youtube i flera års tid men i den tappning som den återfinns på skivan är den fruktansvärt trist och menlös. Produktionen är så tråkig och avskalad och de levande bastonerna från gitarren är ersatta av en steril bas som lunkar av och an i bakgrunden. Det är så dåligt att jag blir närmast frustrerad. Men jag lyssnar vidare för att göra en rättvis bedömning. Lyssnar och finner att det här är bland det sämsta och minst visionära i bandets hela katalog. Lyssnar och bestämmer mig för att passionerat hata och aldrig mer ta i albumet.

Den senaste veckan har jag som vanligt läst runt lite på internet och skrattat gott åt de rabiata fans som snackar om att snart kanske den "riktiga" skivan utannonseras, "snart kanske pt 2 kommer?" Patetiskt och jag vill bara gnugga det i ansiktet på dem. Den här skivan tillför ingenting och det finns inga debila alternativ rock-kids kvar som inte hört elektronika (vilket är den största anledningen till att Kid A hyllas som så banbrytande). Nä jag är totalt oimponerad och känner att det är dags att sätta på Everything in its right place innan jag imploderar av det här rantet.

MOGWAI

Mogwai, så jävla värt band ibland. Lyssnar på I know you are but what am I? och slås av varför jag i från första början drogs till dem. Instrumentalt är nice men det blir rätt trist hos röstbaserade band/artister. Mogwai å sin sida har aldrig behövt rösten. De fyller upp tomrummet med hypnotiska melodier och skapar en så sammansvetsad ljudbild att de känns som ett stort jävla monster på fri fot. Det tycks mig som om många inte gillar deras mer tilltagna elpiano utflykter under 00-talet. Det gör jag! Simplistiska pianoackord bollas fram och tillbaka mellan bas, trummor och gitarr och får helt nya former. Ja jag feberyrar nästan av lycka. Lyssnar på Friend of the night just nu och det låter TIGHT. Tänker definitivt se spelningen på Debaser i början av april. Det ser så härligt nördigt ut när alla ser ut att spela olika låtar men ändå får det att bli en helhet :D Får dock förbereda mig på att skydda what's left av min sugiga hörsel då de åtnjuter ett rykte som "earsplitters" (läs dinosaur jr, my bloody valentine osv).

Men vad påminner Mogwais musik om? Vad säger den egentligen? Jag vet inte... Bland all annan musik jag Yppskattar finns någon särpräglad känsla typ nostalgi (red house painters!), melankoli (mount eerie, mazzy star!), mörker (earth, low!), mys (julie doiron, marissa nadler!) osv. Mogwai finner jag svåra att placera. Kanske någon form av upprymdhet? Jo jag tror det åtminstone gällande de riktigt episka låtarna. Sedan finns det så klart en enorm charm i de till synes pretentiösa titlarna som enligt bandet totalt saknar betydelse men som visar på någon slags slackig carlessness som jag förknippar starkt med indierock. Det låter fånigt, men titeln skänker något slags djup till känslan i en del av låtarna.

Tyvärr måste jag erkänna att jag känner sådääär inför Hardcore will never die, but you will. Rano Pano har förvisso vuxit men jag tycker generellt att det är för mycket diskant och för lite bas (och törs jag säga piano?) i ljudbilden.

Apropå Mogwai och postrock har jag hört att Explosions in the sky ska vara helt ursinnigt bra live. Om det blir Way out west så kommer det definitivt att bli en av spelningarna för mig. Just nu ser startfältet lite klent ut men bland resten skulle jag gärna se Warpaint och Avett Brothers (blev förra stockholmsdatumet inställt eller var jag bara för dålig på att gå på spelningar då?). Ariel Pink's Haunted Graffiti var helt magiska på debaser så om inget annat oumbärligt dyker upp kommer jag att lägga tid på Ariel!

För att helt byta genre är Alexander O'neal det bästa jag hört i retroväg i år:

Vilken man! Jag ba ryser vid de första syntackorden ^ ^

The Player

The Player (1992)

The Player är en metafilm av Robert Altman. Tim Robbins spelar filmbolagsproducenten Mill som lyssnar på pitchar dagarna i ända och gäspar åt filmidéer som saknar Hollywood-poäng. Plötsligt börjar en manusförfattare att besvära honom med hotfulla brev. Han beslutar sig för att gå till botten med det hela vilket slutar i en katastrof som den större delen av filmen handlar om att han får fly ifrån. Humor blandas med spänning på ett snyggt sätt och några av filmens läskigare scener utspelar sig i dagsljus. Musiken utgörs utav långa droner och ekande trummor som hela tiden talar ett annorlunda språk gentemot filmens i övrigt lättsamma tilltal. Mill saknar respekt för film och hans cyniska inställning kring filmers selling points (lyckliga slut, sex, våld etc) är en svidande kritik mot Hollywood i stort. Samtidigt har The Player själv med flera av dessa faktorer men det görs givetvis med en väldig elegans. Det är i övrigt kul att se den makalösa ensemblen av cameos från riktiga skådisar som bara ett namn som Altman möjliggör. Det tar visst fokus från filmens mörka röda tråd och understryker filmens kritik mot Hollywoods hets kring stjärnor.

Filmen påminner estetiskt en del om den tidigare Altman-film jag skrivit om här, The Long Goodbye. Den har samma loja avbildning av livet i LA med bilscener och en lite sömnig atmosfär. The Player påminner dock ännu mer om Adrian Lynes Jacobs Ladder. I den sistnämnda utspelar sig Robbins vansinne i dagsljus och paranoian blir honom övermäktig. Exakt samma Robbins porträtterar Mill i den här filmen. Omständigheterna må vara helt annorlunda men det är i grund och botten samma karaktär. Jag skulle också vilja dra en parallell till Brian de Palmas Body Double vars estetik som präglas av samma lömskhet som förföljer Mill.

Det är något särskilt med känslan i The Player. Efter tjugo minuter var jag relativt underväldigad och trodde inte att filmen skulle erbjuda mig något. Sedan träder katastrofen in och filmen fullkomligen maximerar dess effekt under resten av speltiden. Helt plötsligt blir den till synes banala storyn skruvad tre varv tills varje scen blir en spännande hållplats. Jag gillar att filmen är så pass lång som den är (strax över två timmar) då det ger metafilms-känslan ett större djup. En kortare film hade inte låtit det hela veckla ut sig i en sådan snillrik tappning som det trots allt gör.



The Player rekommenderas starkt!

Riso Amaro

 

Riso Amaro (1949)
Jag snubblade över Riso Amaro genom fantastiska Film Noir of the week och tilltalades direkt utav tanken på italiensk film noir. Nu visade den sig tillhöra neorealismen men det finns ändå många spännande noir-element i filmens handling. Riso Amaro bokstavligen slänger in åskådaren i handlingen och utan att berätta om anslaget vill jag slå fast att det är en av de absolut snyggaste inledningar jag sett. Filmen handlar om den vackra Francesca (spelad av Doris Dowling). Francesca tvingas under mystiska omständigheter fly med risplockande säsongsarbetare för att undanhålla ovärderligt stöldgods som hennes pojkvän stulit. På vägen dit bekantar hon sig med den yngre och men precis lika vackra Silvana (Silvana Mangano) som kommer hennes hemlighet på spåren. Innan man vet ordet av står vännerna ställda mot varandra över en hemlighet som egentligen inte är deras.

Sättet karaktärerna introduceras på är väldigt läckert och noga kalkylerat. När Francesca och Silvana kommer i bild tycker jag mig känna en stark homoerotisk laddning, kanske främst från Francesca. Även om de bråkar och är ovänner lika mycket som de är ovänner finns det scener då de visar på en stark tillgivenhet för varandra och Francescas uppenbarelse är aldrig riktigt arg. Hon är på sina håll sträng men man upplever henne som uppriktigt ledsen och väldigt behövande när hon undrar varför Silvana är så aggressiv mot henne.
 
 Filmen har så många vackra skådespelare att det kanske borde komma i vägen för handlingen men det gör det aldrig. De har alla förmågan att anta de karaktärer och manér som behövs. I en scen kan skådespelerskan ifråga vara otroligt vacker och i nästa klipp ger hon/han uttryck för något helt annat. Det är imponerande och får understöd från det skickliga hantverket. Fotot är lysande och använder sig av många panoreringar över större sällskap där karaktären kommer in och ut ur fokus på det mest naturliga sätt. Det är så att jag ler förnöjt och i förtjusning.

Det här var rakt igenom en mycket bra filmupplevelse på alla plan. Nu peppar jag inför Luchino Visconti-serien på Cinemateket!

The Last picture show

The Last Picture Show  (1971) 
Mer 50-talsnostalgi på film.  The Last Picture Show, är filmad i svartvitt och kretsar kring ungdomar i en sömnig amerikansk småstad. Känslan av att vinden drar genom hela staden, att inget är mer än tre-fyra meter högt, finns ständigt närvarande. Fotot är frutkansvärt snyggt och ljussättningen/skuggorna är så välgjorda att jag fick dåndimpen vid ett flertal tillfällen. The Last Picture Show är ett bra exempel på en film som lyckas med att berätta lika mycket genom bildspråket och estetik som genom narrativ. Staden har sina underliga sorgligt sargade typer; de flesta med goda hjärtan och avsikter.

Känslan av gudsförgäten småstad där ena dagen är den andra lik påminner starkt om den i Le Salaire de la peur. I nämnda film är narrativet till en början brokigt och episodbaserat. Det gäller även för The Last Picture Show även om den har ett mycket rakare berättande som blir mer lättsmält tack vare cinematografin. Under filmens gång följer man tre ungdomar som alla får eget utrymme. Övergångarna mellan alla småberättelser och episoder sker sömlöst och det är fantastiskt hur filmen kan ha en sådan enhetlig känsla.