Lyssnar just nu på Jóhann Jóhannsons Fôrdlandia. Hade helt förträngt skivan men kom och tänka på den tack vare Strages roliga krönika. Har lyssnat på den i mer än två års tid men den säger mig långt mycket mer nu än vad den gjorde då. Kanske är det just på grund av vad skivans titel och koncept kretsar kring. Personligen tycker jag att styckena är vaga och ganska sparsamma. Jag kan lätt förstå hur man stället sig totalt frågandes och likgiltig vid första lyssningen men för den som uppskattar klassisk musik och filmmusik finns det här ett sorgset lugn att inandas.
Fôrdlandia var en stad som Henry Ford grundade i syfte att ta fram gummi för att, så vitt jag förstår det, bli av med ytterligare en mellanhand i bilproduktionen. Det är lätt att tänka sig förhållandena för de inhemska arbetarna inte var de bästa och mycket riktigt kollapsade staden under en revolt efter bara två år. Skivan Fôrdlandia tar därmed avstamp i föreställningen om en misslyckad utopi. Musiken gestaltar det genom att låta ödemättad och atmosfärisk. Utan skivans koncept tvivlar jag på att det hade varit lika lätt att ta till sig känslan av gudsförgätenhet. Jag gillar tanken på att en artist eller kompositör haft en fix idé eller känsla som de har jobbat utefter. Ungefär som att ett fint skivomslag kan skänka ett större djup till en skiva. Det känner nog alla igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar