Lily befinner sig i en värld där kvinnor och män ligger i krig med varandra. Hon färdas med bil mot okänd destination när hon hamnar i ett bakhåll. Hux flux vaknar hon upp på en gräsplätt där hon får syn på en enhörning. Hon följer efter den och kommer till en gammal herrgård där en tysk kvinna lever med sina två stumma vuxna barn med incestuösa tendenser. Black Moon är alltså JÄVLIGT pårökt.
Fotot ger gudhud <3
Filmen innehåller knappt någon regelrätt dialog och de få kommentarer som yttras kommer från den förvirrade Lily och den vrickade mamman. Filmen är från 1974 men öppningsscenen (som osar av apokalyps) är filmad med en ton och svärta som känns som en mer nutida vision av undergången. När Lily kör förbi ett lik och vinkas in av ett gäng manliga soldater är det så snyggt att jag sitter förstumad. Scenen ser ut att vara hämtad från ett krigsspel i det att den känns både verklig och overkligt snygg på en och samma gång. Jag skulle tro att Children of men från häromåret har hämtat inspiration från Black Moons ensliga skogsvägar och mörka skyar.
Så här glad kan man bli om man träffar på en råsnygg stum kille
Frånvaron av dialog fylls alltså ut med ett visuellt överdåd. Snyggt konstruerade scener avlöser varandra i raskt tempo och det blir aldrig tråkigt eller segt för mig. Cinematografen som ligger bakom fotot är Sven Nykvist som är berömd och erkänd för sina samarbeten med Ingmar Bergman. I Louis Malles regi målar han som sagt ett landskap som är overkligt vackert. Den ödesmättade stämningen ligger som ett dis över landsvägen Lily färdas utmed.
Världens läskigaste morsa
Louis Malle är onekligen ett household name och ligger bakom drösvis med klassiker men Black Moon är inte för alla och jag förstår varför den floppade. Hade Malle gjort den här typen av film till sitt trademark hade den nog haft högre anseende. Idag är han "bara" ihågkommen för att göra allmänt sjukt bra filmer. Jämförelser med David Lynch ligger nära till hands men där Lynch blandar upp all drömsk trippiness med lite klassiskt narrativ spinner Malle kompromisslöst på med skönhet och metaforer och bara skiter i att det hela på något sätt ska leda till något destillerbart. Kan man leva med det är det här en fest. Det är ren och rå visuell porr. Gillar du inte filmfoto kanske du ska skita i den men gillar du vackert foto och trippiness i samma bemärkelse som Lynch så har du en riktigt fin film att se fram emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar