The Player är en metafilm av Robert Altman. Tim Robbins spelar filmbolagsproducenten Mill som lyssnar på pitchar dagarna i ända och gäspar åt filmidéer som saknar Hollywood-poäng. Plötsligt börjar en manusförfattare att besvära honom med hotfulla brev. Han beslutar sig för att gå till botten med det hela vilket slutar i en katastrof som den större delen av filmen handlar om att han får fly ifrån. Humor blandas med spänning på ett snyggt sätt och några av filmens läskigare scener utspelar sig i dagsljus. Musiken utgörs utav långa droner och ekande trummor som hela tiden talar ett annorlunda språk gentemot filmens i övrigt lättsamma tilltal. Mill saknar respekt för film och hans cyniska inställning kring filmers selling points (lyckliga slut, sex, våld etc) är en svidande kritik mot Hollywood i stort. Samtidigt har The Player själv med flera av dessa faktorer men det görs givetvis med en väldig elegans. Det är i övrigt kul att se den makalösa ensemblen av cameos från riktiga skådisar som bara ett namn som Altman möjliggör. Det tar visst fokus från filmens mörka röda tråd och understryker filmens kritik mot Hollywoods hets kring stjärnor.
Filmen påminner estetiskt en del om den tidigare Altman-film jag skrivit om här, The Long Goodbye. Den har samma loja avbildning av livet i LA med bilscener och en lite sömnig atmosfär. The Player påminner dock ännu mer om Adrian Lynes Jacobs Ladder. I den sistnämnda utspelar sig Robbins vansinne i dagsljus och paranoian blir honom övermäktig. Exakt samma Robbins porträtterar Mill i den här filmen. Omständigheterna må vara helt annorlunda men det är i grund och botten samma karaktär. Jag skulle också vilja dra en parallell till Brian de Palmas Body Double vars estetik som präglas av samma lömskhet som förföljer Mill.
Det är något särskilt med känslan i The Player. Efter tjugo minuter var jag relativt underväldigad och trodde inte att filmen skulle erbjuda mig något. Sedan träder katastrofen in och filmen fullkomligen maximerar dess effekt under resten av speltiden. Helt plötsligt blir den till synes banala storyn skruvad tre varv tills varje scen blir en spännande hållplats. Jag gillar att filmen är så pass lång som den är (strax över två timmar) då det ger metafilms-känslan ett större djup. En kortare film hade inte låtit det hela veckla ut sig i en sådan snillrik tappning som det trots allt gör.
The Player rekommenderas starkt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar