Racing with the moon (1984)
Häromveckan såg jag Robert Redfords fantastiska regidebut Ordinary People. I en av birollerna syntes bedårande Elizabeth McGovern vars imdb som fick mig att snubbla över Racing with the moon. Såg att det var en 80-talsfilm som utspelar sig under 40-talet och jag har alltid varit mycket svag för 80-90-talsfilm som skildrar 40-50-tal. Filmen kretsar kring Henry (24:årig Sean Penn) och Nicky (Nicolas Cage), som just kallats in för tjänstgöring i andra världskriget. Så till vida är det en klassisk coming of age-film som skildrar deras sista jul hemma innan de drar ut i krig. Innan dess förälskar sig givetvis Henry i Elizabeth McGovern.
Elizabeth McGovern
Vid den här tiden var hennes karriär rysligt het. Fyra år tidigare hade hon en stor roll i Ordinary People, 1981 vann hon en oscar för bästa biroll för Ragtime och samma år som Racing with the moon spelade hon i Once upon a time in America. Det slog mig att det var här jag stötte på henne för första gången. McGoverns sätt är av ett särskilt slag. Hon kombinerar en blygsam framtoning med en uppriktighet som gör hennes karaktärer förtjusande och äkta. Hennes rollfigur kontrasterar snyggt mot Sean Penns introverta tolkning av Henry.
En stor del av nöjet i Racing with the moon ligger i den audiovisuella estetiken. Scenografin är av högsta klass och cinematografin tar vara på det bästa hos miljöerna. En känsla av perfektion infinner sig på sina håll. Dave Grusins soundtrack är mycket fint och filmens kärlekstema är väldigt oortodoxt med jazzigt piano som hindrar det från att bli cheezy. Det är en känsla som präglar filmen i stort. Den är så välproducerad och välagerad att det aldrig klingar falskt eller upplevs som too much. Det här är förmodligen den perfekta coming of age-filmen.
Har gjort en ny låt som heter Once rare, now extinct. Finns på http://www.myspace.com/timberowls Massor av overdubs och jag som går crazy på flageoletter. Man kan väl kalla det min take på post-rock. Har suttit mycket med mixningen och det gör sig viss rättvisa även på myspace även om ljudkvalitén så klart inte motsvarar den råa filen. Jag är fortfarande, som alltid intresserad av samarbeten så vet ni någon som gillar indierock som gränsar till det alldeles för mörka så får ni gärna para ihop oss!
Annars ligger jag sjuk och lyssnar på Blonde Redhead. Tänker poppa mig lite popcorn och hugga in på Silent Hill. Var alldeles för ung när originalet kom men jag fullkomligen älskar Silent Hill 3 som ettan ligger till grund för så det ska bli mycket mys-rys att bädda ned sig till den här mardrömmen. Dröm sött!
Superfly
Superfly från 1972 hör till blaxploitations milstolpar. Det är första filmen jag ser ur strömningen och den gav stor, stor mersmak. På ytan kan historien om knarkhandlaren Priest som drömmer om ett liv bortom Harlem synas endimensionell och tråkig men den bär på massor av politiskt sprängstoff. I filmens inledning ses Priest sniffa kokain från sitt krucifix, bara en sån sak! :D På det här följer berättelsen om en man som klargör att han inte vet om något annat än det här livet; livet på gatan det vill säga. Vad ska han göra om inte satsa för the big one så att han sedan kan dra sig tillbaka och leva i en mer ordnad miljö? Inte en chans att han tänker ta ett litet skitjobb!
Vad som inte riktigt sägs rakt ut men berättas implicit är Priests kluvenhet. Han är ljus (men forfarande mörk), permanentar håret, vill lämna Harlem och leva som den vita medelklassen-överklassen men ser ändå den vita mannen som något ont. När en annan svart kille kallar honom "white" blir han alldeles rasande och sparkar ner honom innan han ens hunnit avsluta förolämpningen. Samtidigt som han gör allt för att passa in i ett vitt samhälle har han behovet av att känna sig, och inte minst att bli betraktad som svart. Priest har en vit älskarinna men det är självfallet den svarta flickvännen som han väljer framåt slutet. Han förklarar sig för älskarinnan med att han hade en framtidsplan där hon hade en roll, en dröm han inte längre är säker på att hon hör hemma i. All denna vilsenhet och all denna hårdkokthet i en och samma man är en fröjd att skåda.
Curtis Mayfields soundtrack är givetvis helt amazing.
Häromdagen såg jag Fritz Langs Scarlet Street från 1945. Den är en cynisk och på många sätt intressant film noir. Huvudrollen spelas av Edward G Robinson, en klassisk skådis som hade förmågan att spela både hårdkokt gangster och som i Scarlet Street och Langs tidigare The Woman in the window (1944), en närmast förtryckt liten man som aldrig fått något gratis i livet. I filmens anslag firas han av sina kollegor för många års troget arbetet och erhåller en guldklocka, något han understryker att han själv aldrig skulle haft råd med. På väg hem avbryter han en misshandel och blir med ens betuttad i den vackra kvinnan som han hjälpt. Krasst kan man säga att det hela är en kvinna snärjer man-historia men det vore bara tråkigt och förenklande. Det förhåller sig förvisso så men det är i mitt tycke endast premissen för något mycket mer intressant. När Robinsons karaktär kommer hem sätter han sig för att måla. Han blir strax avbruten av en vän som knackar på och följande möte utspelar sig i köket där Robinson ställer sig för att diska i blommigt förkläde!
Edward G Robinson i blommigt förkläde.
Det kanske inte tycks udda eller särskilt kontroversiellt men det är helt fantastiskt taget ur vilken tid och vilka koder som de flesta filmer från den här tiden förmedlar. I en senare film av Lang, en av noirens milstolpar, The Big Heat (1953) utspelar sig liknande scener.
Glenn Fords hårdkokta polis är en kärleksfull pappa i hemmet. Han och frun diskar tillsammans och de dricker ur samma flasköl. Det är de små sakerna. Bägge könen dricker visserligen friskt i filmer från noir-epoken men koderna ser annorlunda ut innanför hemmets väggar. Föga nyskapande idag men jävlar vilken kontrast mot andra filmer under den tiden.
Look at that punch!
I Langs Clash by night spelar Barbara Stanwyck och Marilyn Monroe kvinnor med egen vilja och de slår även sina män. Kanske inte någon vidare god egenskap men det är ett rakt svar på alla de filmer där män stereotypt örfilar eller skakar kvinnor (lever kvar än idag) för att få dem att "komma till sans". I Clash by night är det befriande att se kvinnor som gör vad de vill och inte tycks känna sig manade att bete sig som normen föreskriver. Jag vet inte vad Langs avsikt med alla dessa något modiga perspektiv varit men jag vet att jag älskar det. Det är en lika frisk fläkt varje gång!
Ska bli kul att se ifall jag lyckas se liknande mönster i de Lang-noirer jag har kvar!
