Den första halvtimman fortlöper som vilken Film noir/heist-rulle som helst. Sedan händer det något. Bowie (Farley Granger) och Ceechie (Cathy O'Donnell) blir alltmer och mer förtjusta i varandra. Deras oskuldsfulla syn på kärleken och livet får ett stort fokus och det är fint att se hur oerfarna de är. De är till en början trevande men när de till slut faller för varandra finns det inget som får en att tvivla på kärleken. Farley Granger och Cathy O'Donnell ser väldigt kära ut och deras små kärleksbetygelser och de fina saker de säger till varandra får mig att gå aaaw och le förtjust titt som tätt.
They live by night är Nicholas Rays regidebut. Ray hör till de mest hyllade av de klassiska regissörerna från 40/50-talen. På hans meritlista finns bland annat Rebel without a cause med James Dean i sin signaturroll och Bigger than life (som jag tycker är överskattad). They live by night påminner lite om den förstnämnda i det att den med ett socialrealistiskt perspektiv skildrar vilsna och missanpassade ungdomar i efterkrigstidens USA.
Under hela filmen hänger Bowies efterlysning som en förbannelse över paret och som tittare fasar man över att deras nyfunna paradis kan ta slut när som helst. På så vis skiljer sig They live by night från en generisk film noir. Protagonisten besvarar den kärlek han får. Bogart-pastischen som ruskar sans i kvinnor med kärlek i ögonen och avfärdar kärleken med en stel min eller fet bitchslap är långt borta. Granger är perfekt castad i rollen med sitt söta prettyboy-utseende och klarar av att uppvisa alla de sidor som rollen kräver. O'Donnell spelar precis lika bra. Hon för sig till en början väldigt stelt och misstänksamt varpå hon spricker upp och blir levande. Det är som att se någon bli kär i det verkliga livet. Man ser kärleken och tillgivenheten i varje blick. Har sett en hel del Film noir men jag har aldrig blivit blödig förrän jag såg den här.
