MOGWAI

Mogwai, så jävla värt band ibland. Lyssnar på I know you are but what am I? och slås av varför jag i från första början drogs till dem. Instrumentalt är nice men det blir rätt trist hos röstbaserade band/artister. Mogwai å sin sida har aldrig behövt rösten. De fyller upp tomrummet med hypnotiska melodier och skapar en så sammansvetsad ljudbild att de känns som ett stort jävla monster på fri fot. Det tycks mig som om många inte gillar deras mer tilltagna elpiano utflykter under 00-talet. Det gör jag! Simplistiska pianoackord bollas fram och tillbaka mellan bas, trummor och gitarr och får helt nya former. Ja jag feberyrar nästan av lycka. Lyssnar på Friend of the night just nu och det låter TIGHT. Tänker definitivt se spelningen på Debaser i början av april. Det ser så härligt nördigt ut när alla ser ut att spela olika låtar men ändå får det att bli en helhet :D Får dock förbereda mig på att skydda what's left av min sugiga hörsel då de åtnjuter ett rykte som "earsplitters" (läs dinosaur jr, my bloody valentine osv).

Men vad påminner Mogwais musik om? Vad säger den egentligen? Jag vet inte... Bland all annan musik jag Yppskattar finns någon särpräglad känsla typ nostalgi (red house painters!), melankoli (mount eerie, mazzy star!), mörker (earth, low!), mys (julie doiron, marissa nadler!) osv. Mogwai finner jag svåra att placera. Kanske någon form av upprymdhet? Jo jag tror det åtminstone gällande de riktigt episka låtarna. Sedan finns det så klart en enorm charm i de till synes pretentiösa titlarna som enligt bandet totalt saknar betydelse men som visar på någon slags slackig carlessness som jag förknippar starkt med indierock. Det låter fånigt, men titeln skänker något slags djup till känslan i en del av låtarna.

Tyvärr måste jag erkänna att jag känner sådääär inför Hardcore will never die, but you will. Rano Pano har förvisso vuxit men jag tycker generellt att det är för mycket diskant och för lite bas (och törs jag säga piano?) i ljudbilden.

Apropå Mogwai och postrock har jag hört att Explosions in the sky ska vara helt ursinnigt bra live. Om det blir Way out west så kommer det definitivt att bli en av spelningarna för mig. Just nu ser startfältet lite klent ut men bland resten skulle jag gärna se Warpaint och Avett Brothers (blev förra stockholmsdatumet inställt eller var jag bara för dålig på att gå på spelningar då?). Ariel Pink's Haunted Graffiti var helt magiska på debaser så om inget annat oumbärligt dyker upp kommer jag att lägga tid på Ariel!

För att helt byta genre är Alexander O'neal det bästa jag hört i retroväg i år:

Vilken man! Jag ba ryser vid de första syntackorden ^ ^