Jag snubblade över Riso Amaro genom fantastiska Film Noir of the week och tilltalades direkt utav tanken på italiensk film noir. Nu visade den sig tillhöra neorealismen men det finns ändå många spännande noir-element i filmens handling. Riso Amaro bokstavligen slänger in åskådaren i handlingen och utan att berätta om anslaget vill jag slå fast att det är en av de absolut snyggaste inledningar jag sett. Filmen handlar om den vackra Francesca (spelad av Doris Dowling). Francesca tvingas under mystiska omständigheter fly med risplockande säsongsarbetare för att undanhålla ovärderligt stöldgods som hennes pojkvän stulit. På vägen dit bekantar hon sig med den yngre och men precis lika vackra Silvana (Silvana Mangano) som kommer hennes hemlighet på spåren. Innan man vet ordet av står vännerna ställda mot varandra över en hemlighet som egentligen inte är deras.
Filmen har så många vackra skådespelare att det kanske borde komma i vägen för handlingen men det gör det aldrig. De har alla förmågan att anta de karaktärer och manér som behövs. I en scen kan skådespelerskan ifråga vara otroligt vacker och i nästa klipp ger hon/han uttryck för något helt annat. Det är imponerande och får understöd från det skickliga hantverket. Fotot är lysande och använder sig av många panoreringar över större sällskap där karaktären kommer in och ut ur fokus på det mest naturliga sätt. Det är så att jag ler förnöjt och i förtjusning.
Det här var rakt igenom en mycket bra filmupplevelse på alla plan. Nu peppar jag inför Luchino Visconti-serien på Cinemateket!
