Blast of silence

Inte det minsta suspekt mötesplats

Blast of silence (1961)
Baby Boy Frankie Bono är en hitman med tvivel. Ett sista uppdrag innan det är dags att dra sig tillbaka. Ja du har sett det förr men du kommer förmodligen aldrig att se det så här snyggt! Fotot i Blast of silence utnyttjar det svartvita formatet till fullo. Rätt miljöer är rätt ljussatta. Genom hela filmen återkommer en voice over som speglar Frankie Bonos inre strid. Den är perfekt och förstärker känslan av en vision som genomsyrar varenda bildruta. Jag blir så nöjd att jag spolar tillbaka när filmen är slut för att se vissa scener på nytt...

 

Baby Boy Frankie Bono, ena stunden dödlig...

Ur mitt perspektiv är Blast of silence en väldigt europeisk film. Den har premissen hos en film noir men atmosfären är väldigt lik den fatalism som återfinns i franska nya vågen. Det är en kort inblick i en persons förehavanden och berättandet är väldigt privat och koncentrerat till huvudkaraktären ifråga. Nästan inga andra karaktärer ges fokus.

 

...andra vilken kille som helst

Istället för annan amerikansk film skulle jag placera Blast of silence jämte filmer som À bout de Souffle och Ascenseur pour l'échafaud. De har bägge en synopsis som är Film Noir men som återges ur ett socialrealistiskt perspektiv. Det är inte helt lätt att sätta fingret på vad jag menar men jag ska försöka förklara. En Film Noir ska som bekant omfatta ett par faktorer. Alla har olika mallar för vad som ska ingå men för mig är några av följande viktiga: Femme fatale, mord, set-up, blackmail, svartsjuka, skuggor, avsaknad på känslor... Blast of silence saknar det mesta men den har en hårdkokt hitman i en klassisk Film Noir-handling. One last job, one last kill etc. men till skillnad från den vanliga Film Noir-protagonisten som totalt tycks saknar känslor har Frankie Bono ett hjärta. Han har dödat många och skalat bort sitt känsloliv men det krävs inte mer än en invit från en ungdomskärlek för att han ska tvivla på sin livsval. Med det sagt har filmen både handlingen och fotot hos en Film Noir. Det är estetiken och Frankie Bonos framtoning som gör att den är betydligt mer lik Franska nya vågens filmer.

 

Någonsin sett en vapenhandlare som är så här motbjudande?

Jean-Pierre Melvilles Le Samourai från 1968 handlar också om en hitman med "one last kill". Filmerna berättas dock med helt olika medel vilket gör det jävligt intressant när man tänker på hur fulländade de är. Till exempel arbetar båda filmerna med lite dialog och lämnar stort utrymme åt musiken. Le Samourai använder ett grymt ledmotiv som sätter tonen för Alain Delons natur (perfektionist). I Blast of silence berättar jazzen istället om miljöerna som Frankie Bono rör sig i.

Miljöerna!!!

Skådespelarinsatserna är för övrigt solida. Allen Baron gör ett fantastiskt porträtt av Baby Boy Frankie Bono. Se filmen!