The Last Picture Show (1971)
Mer 50-talsnostalgi på film. The Last Picture Show, är filmad i svartvitt och kretsar kring ungdomar i en sömnig amerikansk småstad. Känslan av att vinden drar genom hela staden, att inget är mer än tre-fyra meter högt, finns ständigt närvarande. Fotot är frutkansvärt snyggt och ljussättningen/skuggorna är så välgjorda att jag fick dåndimpen vid ett flertal tillfällen. The Last Picture Show är ett bra exempel på en film som lyckas med att berätta lika mycket genom bildspråket och estetik som genom narrativ. Staden har sina underliga sorgligt sargade typer; de flesta med goda hjärtan och avsikter.
Känslan av gudsförgäten småstad där ena dagen är den andra lik påminner starkt om den i Le Salaire de la peur. I nämnda film är narrativet till en början brokigt och episodbaserat. Det gäller även för The Last Picture Show även om den har ett mycket rakare berättande som blir mer lättsmält tack vare cinematografin. Under filmens gång följer man tre ungdomar som alla får eget utrymme. Övergångarna mellan alla småberättelser och episoder sker sömlöst och det är fantastiskt hur filmen kan ha en sådan enhetlig känsla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar