At the speakeasy

At the speakeasy by Jack Morocka

Har färdigställt en instrumental låt som jag är sjukt sjukt nöjd med. Den heter At the speakeasy och kommer av att det är så jag föreställer mig en lönnkrog från 20-30-talet. En plats med trögflytande stämning där dagarna lät flyter ihop till en sörja men som fungerar som en avslappnande fläkt från den gråa vardagen. En atmosfär tjockare än dimman utanför! Har spelat in/mixat låten under en längre tid så det känns nästan som att lämna ifrån sig ett barn.

Skulle säga att låten ha en touch av Twin Peaks-intro och postrock. Here goes!

En touch av rosor en doft av död

Bara en Jackie i kris kommer på sådana meningslösa och emo-centrerade titlar. Mitt känsloliv är schtabilt men psyket e labilt. Tristess och leda hade kunnat vara mina mellannamn för det här är både själadödande och långt ifrån självförverkligande. Har bestämt mig för att ta några raska steg i rätt riktning så vi får la hoppas att nästa krök (läs höst) bjuder på mer än rök och pök hehe  :-/ Jag har alltid sett året som en ellips. Vet inte om andra gör det men den börjar högst upp med Januari och det är ganska brant hela vägen fram till April/Maj där det börjar svänga skarpt och sedan planar det ut sig. Maj-September är platta månader och sedan kommer Oktober tillbaka och då åker vi återigen upp på det högra hörnet mot helvetet. Som en nedstigning genom skärseldens alla nivåer tills vi återigen kommer över toppen och börjar vår uppstigning mot himlen och lite varmare klimat. Cykeln rör sig moturs

Smider planer på hur jag ska ta över världen. Som det ser ut just nu börjar det vid inhandlande av ett elpiano?

Lyssnar på Williams band Barrett Elmore just nu. De släppte sin skiva i juni och jag tycker att den låter bättre i höstrusket än junisolen. Snygga snillrika melodier i ett snårigt harmonilandskap. De ska lägga till en 12-minuterslåt till när skivan släpps i fysiskt format så jag förväntar mig stordåd även från den. The Brook Horse och Woodlands är de bästa låtarna. Så sugen på att släppa ifrån mig lite grejer själv men kontrollfreaket inombords vägrar avsluta något...

Rain

Regnig musik för regniga dagar. Det här stycket är komponerat av Francois de Roubaix för Jean-Pierre Melvilles Le Samourai. Filmen är liksom låten, sjukt jävla bra. Den präglas av en fåfäng minimalism som genomsyrar allt från handlingen (som berättas sparsamt ) till miljöerna och kostymen som är ren, snygg och enkel.Niiiice

They live by night

They Live by Night
Den första halvtimman fortlöper som vilken Film noir/heist-rulle som helst. Sedan händer det något. Bowie (Farley Granger) och Ceechie (Cathy O'Donnell) blir alltmer och mer förtjusta i varandra. Deras oskuldsfulla syn på kärleken och livet får ett stort fokus och det är fint att se hur oerfarna de är. De är till en början trevande men när de till slut faller för varandra finns det inget som får en att tvivla på kärleken. Farley Granger och Cathy O'Donnell ser väldigt kära ut och deras små kärleksbetygelser och de fina saker de säger till varandra får mig att gå aaaw och le förtjust titt som tätt.

They live by night är Nicholas Rays regidebut. Ray hör till de mest hyllade av de klassiska regissörerna från 40/50-talen. På hans meritlista finns bland annat Rebel without a cause med James Dean i sin signaturroll och Bigger than life (som jag tycker är överskattad). They live by night påminner lite om den förstnämnda i det att den med ett socialrealistiskt perspektiv skildrar vilsna och missanpassade ungdomar i efterkrigstidens USA.

Under hela filmen hänger Bowies efterlysning som en förbannelse över paret och som tittare fasar man över att deras nyfunna paradis kan ta slut när som helst. På så vis skiljer sig They live by night från en generisk film noir. Protagonisten besvarar den kärlek han får. Bogart-pastischen som ruskar sans i kvinnor med kärlek i ögonen och avfärdar kärleken med en stel min eller fet bitchslap är långt borta. Granger är perfekt castad i rollen med sitt söta prettyboy-utseende och klarar av att uppvisa alla de sidor som rollen kräver. O'Donnell spelar precis lika bra. Hon för sig till en början väldigt stelt och misstänksamt varpå hon spricker upp och blir levande. Det är som att se någon bli kär i det verkliga livet. Man ser kärleken och tillgivenheten i varje blick. Har sett en hel del Film noir men jag har aldrig blivit blödig förrän jag såg den här.

PANG!

Hare ordnat för mig. Sundbyberg blir mitt på onsdag och jag längtar så hårt efter att släpa med mig en hämtpizza efter jobbet och sparka av mig skorna i min alldeles egna nya lya. Sen date på torsdag. Hon är söt som socker så det ska bli mycken kul att lära känna varandra lite bättre. Upptäckte två ganska tunga skivor idag när jobbet var lite småtrist. I give you Key Losers - California Lite. Hittade den då jag var inne och luskade på finfina Mount Eeries hemsida då han ger ut den på sin egen skivetikett. Lyssna på Don't know why! Sedan fångade jag upp Laki Mera på drownedinsound och det flyter bra i mina trip hop-ådror. Mycket fint fastän det är lite lättuggat. Blesch, murder, my sweet har transformerats till en semi-musik-blogg. Vet inte vad jag tycker om det men det lämpar sig bra just nu när jag har så fuckin mycket att göra :) Tänkte se om The Shining eller se Och han älskade dem alla... ikväll.

Hade varit fett om mina päron hade en sån här raspig VHS-kopia... Det är ju så man ska se mörka 90-talsthrillers :D (skitnödig kille).

Nu MAT!

Andra albumet

 Känner mig som hipster kitten.

Nya Bon Iver SUGER. The first album was better

22

Oh yeah, har inte sett så mycket soft film på sistone. Såg förvisso Alien 4 och jag håller med mina nya bekanta på cinemateket om att den var ljusår bättre än Alien 3. I övrigt har jag passat på att peppa för Cannes-vinnaren The Tree of Life genom att se Terrence Malicks' Days of Heaven. Den är precis som alla säger ett sjukt vackert dokument över amerikansk landsbygd. En ren och skär uppvisning i att skapa stämning. Däremot kan jag inte säga att narrativet engagerade mig lika mycket som det gjorde i Badlands. Richard Gere var sjukt snygg.

Var på kickoff för AW 11 igår och jag kan säga så mycket som att kollektionen är helt insane. Antingen det eller så har jag blivit helt whyredifierad. Lyssnade uppmärksamt när Behnaz och Roland talade. Sedan drog vi till Riche och chillade och spädde på det med lite Kåken. Blev lagom uppvaktad. Kom hem och sov två timmar innan jag gick upp och skrev hyreskontrakt klockan 8. Gick och tränade sedan innan jobbet så mina hormonhalter spränger alla gränser just nu. Ba att ladda om för fredagens utgång med andra ord!!! Eftersom jag mår så fucking förträffligt tänkte jag dela med mig av mindre deppig musik idag.

Mästarna av chill-cheese.

Visst känner man sig at peace?