Damon & Naomi

Förra året hypades återutgivning av Galaxie 500 något otroligt. För en snorunge som jag var det så klart spännande men inte sååå spännande. Det förde dock något jävligt gott med sig då jag upptäckte Damon & Naomi som var duon som blev kvar när Dean Wareham slutade i bandet. Har lyssnat på debutskivan More Sad Hits och jag hade aldrig kunnat tro att sångaren faktiskt höll tillbaka Damon & Naomi från att skapa så här vacker musik. Har olika favoritlåtar från dag till dag men just nu är det And you are there från deras kommande skiva False beats and true heartbeats och Information Age från tidigare nämnda More sad hits.

Information Age

Lyssna. Lyssna på allsången och lyssna på texten. Tänk på hur perfekt den återspeglas i ljudbilden. Känslan av allsång är så omfamnande och medryckande. Jag blir rent kär i hur perfekt det är. Det är som ett ärligt brev skrivet rätt upp och ned precis som en klassiker ska vara. Det här är en sån där låt som ska vara soundtracket till ens ungdom. Oavsett var jag är om tjugo år kommer jag att rysa när jag hör den här <3

Frågade just om ackorden på deras facebook wall och fick det här svaret tillbaka:

"thank you jack -- it's been a while since we've played that tune, but best as we remember it's in C, and uses the usual suspects C-G-F, with Am thrown in the choruses in place of C. have fun!"

Kan det bli mer sockersött?

Ledig dag = bra dag

Träffade Emily idag och det var tokbra! Annars gled jag runt på söder och gjorde min vanliga runda som en pingpongboll mellan hipsterbutikerna och systembolaget. Pet Sounds hade inte fått in Explosions in the sky, vars nya LP smeker mina försmäktande trumhinnor varje ledig minut. De hade rentav sålt slut på Bill Callahans Apocalypse som jag suktat efter i flera veckor!!! Inför helgen får man tydligen återkomma. Jo man tackar för då är man ju ledig... :/ Trösköpte singeln Undertow av Warpaint. Sjukt bra låt.

Tittade även in på Local Firm och provade en tischa jag kikat på tidigare. Den satt helt fruktansvärt och det såg ut som om jag hade cleavage (vilket jag har men säg inte till nån). Zappade genast över till damsidan och hittade den perfekta sjuttiotals-tischan som jag letat efter. Klad Jackiepackie-ponken strosade sedan vidare. Blev nästan tvingad att prova en tröja i large på Grandpa men slank undan med pengarna och livet i behåll. Brände resten av lönen på systemet då jobbarjackie inte kommer hinna knalla dit förrän det vankas valborg och tonårsfylla.

När jag kom hem satte jag mig och spelade in den sjukaste och mest creepiga låten jag gjort. Det är så stört för det är förmodligen det mest kommersiella jag någonsin har gjort. Mor min frågade till och med ifall det var jag som hade gjort det för att hon diggade med... ba lol?

Det var en fet dag och jag knäppte några bilder av skörden för att ni också ska få känna er feta och belåtna:

 

jag och min vän oskärpan.

 

Warpaint - Undertow/Warpaint 7"

 

Finn ett fel! .... Ja visst fan är det en Falcon lager mitt bland all hipsteröl!!!

 

Absolut fulaste etiketten. En apa i Pippi-peruk. Really? Hoppas den smakar lika fult.

Tidigare LP-schivor jag glömt dela med mig av:

Polly Jean Harvey - Let England Shake

LOW - C'MON!

Deerhunter - Memory Boy 7"

Dricker Lucia-te och lyssnar på en Oldies but goldies-lista Emily knåpat ihop åt mig. Good shit mayn. Good shit!

Blast of silence

Inte det minsta suspekt mötesplats

Blast of silence (1961)
Baby Boy Frankie Bono är en hitman med tvivel. Ett sista uppdrag innan det är dags att dra sig tillbaka. Ja du har sett det förr men du kommer förmodligen aldrig att se det så här snyggt! Fotot i Blast of silence utnyttjar det svartvita formatet till fullo. Rätt miljöer är rätt ljussatta. Genom hela filmen återkommer en voice over som speglar Frankie Bonos inre strid. Den är perfekt och förstärker känslan av en vision som genomsyrar varenda bildruta. Jag blir så nöjd att jag spolar tillbaka när filmen är slut för att se vissa scener på nytt...

 

Baby Boy Frankie Bono, ena stunden dödlig...

Ur mitt perspektiv är Blast of silence en väldigt europeisk film. Den har premissen hos en film noir men atmosfären är väldigt lik den fatalism som återfinns i franska nya vågen. Det är en kort inblick i en persons förehavanden och berättandet är väldigt privat och koncentrerat till huvudkaraktären ifråga. Nästan inga andra karaktärer ges fokus.

 

...andra vilken kille som helst

Istället för annan amerikansk film skulle jag placera Blast of silence jämte filmer som À bout de Souffle och Ascenseur pour l'échafaud. De har bägge en synopsis som är Film Noir men som återges ur ett socialrealistiskt perspektiv. Det är inte helt lätt att sätta fingret på vad jag menar men jag ska försöka förklara. En Film Noir ska som bekant omfatta ett par faktorer. Alla har olika mallar för vad som ska ingå men för mig är några av följande viktiga: Femme fatale, mord, set-up, blackmail, svartsjuka, skuggor, avsaknad på känslor... Blast of silence saknar det mesta men den har en hårdkokt hitman i en klassisk Film Noir-handling. One last job, one last kill etc. men till skillnad från den vanliga Film Noir-protagonisten som totalt tycks saknar känslor har Frankie Bono ett hjärta. Han har dödat många och skalat bort sitt känsloliv men det krävs inte mer än en invit från en ungdomskärlek för att han ska tvivla på sin livsval. Med det sagt har filmen både handlingen och fotot hos en Film Noir. Det är estetiken och Frankie Bonos framtoning som gör att den är betydligt mer lik Franska nya vågens filmer.

 

Någonsin sett en vapenhandlare som är så här motbjudande?

Jean-Pierre Melvilles Le Samourai från 1968 handlar också om en hitman med "one last kill". Filmerna berättas dock med helt olika medel vilket gör det jävligt intressant när man tänker på hur fulländade de är. Till exempel arbetar båda filmerna med lite dialog och lämnar stort utrymme åt musiken. Le Samourai använder ett grymt ledmotiv som sätter tonen för Alain Delons natur (perfektionist). I Blast of silence berättar jazzen istället om miljöerna som Frankie Bono rör sig i.

Miljöerna!!!

Skådespelarinsatserna är för övrigt solida. Allen Baron gör ett fantastiskt porträtt av Baby Boy Frankie Bono. Se filmen!

The Spiral Staircase

The Spiral Staircase (1945)
The Spiral Staircase handlar om den stumma tjänsteflickan Helen. Hon för ett liv som alla andra på herrgården och gör inte mycket väsen av sig (hehe). En dag hittas unga flickor mördade runt om i byn och Helens sjukliga matrona varnar henne henne att det förmodligen är hon som står på tur. Helen vill inte riktigt tro på matronans virriga prat men hushållet enas om att det är bäst att skydda henne med alla medel som står att finna. Snart befinner sig Helen i en turbulent mardröm där hon inte kan skilja vänner från fiender.

 

Helen och matronan

Filmens visuella sida får den att sticka ut rejält ur mängden. Jag tror aldrig att jag sett ett oväder som känns så ruskigt stämningsfullt. Det fullkomligen kryllar av snygga vinklar och skuggor. Det här är ett praktexempel på en film som utnyttjar den svartvita filmkonsten till fullo. 

Love in the air

Filmen i sig är väldigt skickligt berättad. Den enda nackdelen är att det blir en lite väl regelrätt whodunit där den ena misstänkta efter den andra måste uteslutas på ett klassiskt sätt. Jämför med samtida Spellbound där boven känns heeeeelt oväntad! The Spiral Staircase bjuder med andra ord inte på lika mycket mysterium men nog väl är det spännande och bitvis rätt otäckt. Skulle jag säga åt någon att se en svartvit film från den här epoken skulle jag gärna rekommendera The Spiral Staircase just för att den får med många av de idéer och det visuella språk som utmärker spänningsfilm från 40-talet. Mysrys är bra mys!

Eyepennies

Läste den allsmäktige Strages krönika om döda giganter häromveckan och instämde. Jag hade missat Mark Linkous aka Sparklehorse men hans brutala självmord förra året fick mig att upptäcka och förälska i mig i hans musik då. Synd att att det skulle dröja till efter hans död för att jag skulle lyfta blicken. I klippet ovan spelar han Eyepennies från It's a wonderful life (2001) och det syns hur nedgången han var av sitt missbruk. Hur som haver, Mark Linkous var fantastisk.

Sex, lies and videotape

 Sex, lies and videotape
Alla 80-talister är uppvuxna med VHS och minns säkert bandinspelade filmer/avsnitt som de spelat in som små. Jag minns till och med många titlar (utan omslag) på inspelningsbanden inte minst som de ofta trängdes med Alladin, bumbibjörnarna och sånt. Sex, lögner och videoband är en av de titlarna som alltid suttit helt fastklistrad på hornhinnan av förklarliga skäl. Jag menar, det låter som värsta mjukporren. Anyhow, titeln dök upp i huvet på mig häromveckan och jag bestämde att nu får det banne mig vara dags att beta av den.

Till min förvåning visade det sig vara Steven Soderberghs genombrottsfilm. Hans namn har ju synts på andra extremt sålda filmer under hela min uppväxt. Filmen visade sig vara fullt så spännande som jag hade hoppats. Peter Gallagher spelar en man som är otrogen med sin frus syster. Andy MacDowell som spelar frun är rena rama jungfru Maria och systern tvärtom en sexnymfoman. Det hela bäddar för ganska tafflig såpopera men med ytterligare ingredienser och ett fint format lyckas Soderbergh göra en riktigt bra film. Kan ärligt säga att jag inte är säker på om jag förstod allt. Kan hända att jag missade någon antydan framåt slutet då ett par saker lämnas lite åt tittarens fantasi. I vilket fall som helst var det hela snyggt berättat precis som jag hade hoppats.

MOGWAI @ Debaser Medis

Weird yet very awesome skulle jag sätta som stämpel på min söndagskväll. Den började med att jag var på väg in till stan i rusket för att träffa Elisabeth. Halvvägs in bestämmer vi oss för att ses i veckan som kommer istället så jag vänder om och vid det laget har vårrusket (kan man ens säga så?), ruskat till sig ännu mer och det ligger ett dis i luften. Jag kommer hem och slänger mig på sängen och smackar på lite musik. Njuter av att ha en så soft och avslappnad dag. Hade ett märkvärdigt lugn i kroppen. Sedan klär jag på mig igen för att åka ned på stan för att se Mogwai. När jag sätter foten utanför dörren har det slutat regna och det är helt klart.

Kommer sent men helt perfekt till andra låten (majestätiska I'm Jim Morrison, I'm dead). Njuter av konserten och snackar då och då med killen som sitter bredvid, en jävligt trevlig och ganska snygg västeråsare. Mogwai avslutar spelningen genom att vrida upp volymen till max och lägga gitarrerna på marken i bästa noise-rock-anda och därpå följde fem minuter av rundgång innan de går av och teknikerna kom in och stängde av. Så gitarrnördigt och meningslöst men kul :D Sen satte jag mig på tuben hem och av en ödets nyck träffade jag på Emily som jag haft lite kontakt med på sistone. Så underligt och så kul! Bra hemfärd för en gångs skull!


När jag gick hem i mörkret låg ett dis/dimma över Vällingbyhöjden och jag tror fan aldrig att jag sett något så creepy och ändå fint. Rena rysarstämningen! O_O Nu måste jag se MER film! Bloggen tappar fokus!

Flummar

Flummar och peppar för en kväll fylld av randomness. Just det, såg om Presumed Innocent igår med Harrison Ford. Såg den när jag var kanske 13 på pappas inrådan. Så lustigt, jag minns till och med att han skulle ut den kvällen och intygade som så många gånger förr att "filmen som börjar om en timma är väldigt bra!" :) Såg den och rööös över hur obehaglig den är/blir. Musiken börjar i bästa värsta Rosemary's baby-anda och används effektfullt (men kanske lite överdrivet så här några år senare) genom hela filmen. Det var kul att se om den eftersom vetskapen om slutet får en att titta med helt andra ögon. Man letar efter ledtrådar och antydningar och filmen lämnar härligt nog det hela väldigt dunkelt och stämningsfullt. Se!

Lyssnar på redan klassiska We own the sky av M83 just nu. Ska lägga mig tio minuter på spikmattan och sedan återuppstå och hoppa in i duschen. Gud vet vad som händer sen!!!