Smal

"Biff" har alltsedan tonåren varit det ledord folk använt när de ska beskriva vem jag är. Till mitt stora förtret förstås. Mamma har sagt länge att jag har blivit spinkig och jag har mest viftat bort det men när jag gick förbi en spegel alldeles nu blev jag helt förstummad. Jag har blivit smal. Fortfarande muskulös men ändå smal. Mohaha som jag har väntat på den här dagen när jag kan bära upp kläder lite lättare. Måste bara se till att inte degenerera ytterligare och bli tjock eller ett totalt sugrör.

Återbesök bland The X-files

Har försökt nära min nördiga sida de senaste dagarna och tittat på lite X-files. Det är skönt för nu har jag äntligen börjat glömma bort delar och ibland rentav hela handlingen i vissa avsnitt. Igår tittade jag på första delen av en följetong som heter Dreamland och är hämtad från den sjätte säsongen. I avsnittet råkar Mulder ut för en klassisk body swap med en anställd på Area 51. På film tycker jag att body swap (dvs byte av två personer bara byter kropp) kan vara rätt uttjatat men i en serie som X-files bäddar det för massor av roliga situationer. I många av scenerna gör den "falske" Mulder väldigt karaktärsbrytande saker och det hela blir bara ännu mer bisarrt när secret service-killen trivs bra med sina nya, unga looks och helst inte vill byta :D To be continued om en liten stund och som sagt, hur nice som helst att inte minnas hur det slutar!

Fôrdlandia

Lyssnar just nu på Jóhann Jóhannsons Fôrdlandia. Hade helt förträngt skivan men kom och tänka på den tack vare Strages roliga krönika. Har lyssnat på den i mer än två års tid men den säger mig långt mycket mer nu än vad den gjorde då. Kanske är det just på grund av vad skivans titel och koncept kretsar kring. Personligen tycker jag att styckena är vaga och ganska sparsamma. Jag kan lätt förstå hur man stället sig totalt frågandes och likgiltig vid första lyssningen men för den som uppskattar klassisk musik och filmmusik finns det här ett sorgset lugn att inandas.

Fôrdlandia var en stad som Henry Ford grundade i syfte att ta fram gummi för att, så vitt jag förstår det, bli av med ytterligare en mellanhand i bilproduktionen. Det är lätt att tänka sig förhållandena för de inhemska arbetarna inte var de bästa och mycket riktigt kollapsade staden under en revolt efter bara två år. Skivan Fôrdlandia tar därmed avstamp i föreställningen om en misslyckad utopi. Musiken gestaltar det genom att låta ödemättad och atmosfärisk. Utan skivans koncept tvivlar jag på att det hade varit lika lätt att ta till sig känslan av gudsförgätenhet. Jag gillar tanken på att en artist eller kompositör haft en fix idé eller känsla som de har jobbat utefter. Ungefär som att ett fint skivomslag kan skänka ett större djup till en skiva. Det känner nog alla igen.

Fortfarande sjuk

Ny dag, samma sjukdom fast uppvridet ett snäpp. Nu är ögonen också irriterade, snyft. Känner att jag inte skulle göra ett bra jobb på Whyred i det här tillståndet. Att dö av hosta och återuppstå mellan kundernas frågor ser helt enkelt inte bra ut. Har svårt att somna om så jag gör det jag gillar mest och lyssnar på musik och funderar på vilka filmer som kan få den här dagen att gå snabbare. Nu för tiden ser jag aldrig om film men om det någonsin är tillfälle att se om favoritfilmer så är det banne mig när man är sjuk. Det kräver mindre och ger mer i nostalgipoäng, lycka etc. De filmer jag har nött mest på min sjukbädd sedan barnsben:

 Bugsy Malone
Gräddgevär, bilar med cykelkedja, fantastiska sångnummer. Det är svårt att inte ryckas med av Bugsy Malone. Att se trettonåringar försöka uttrycka vuxen kärlek är 100% mys bara det. Se!

Some like it hot
Den här scenen visar på allt som är underbart i filmen. Det är en fröjd att se Jack Lemmon och Tony Curtis transvestiter tampas om Marilyn Monroes uppmärksamhet samtidigt som de själva blir flitigt uppvaktade utav andra karlar. Manuset är oerhört tight och alla insinuationer och all ironi som gick en över huvet som barn skänker ännu mer glädje när man ser om den. När jag ser den här filmen förstår jag exakt det ljuva i att klä sig som kvinna.

Jag älskar lekfullheten och allt det barnsliga i bröderna marx filmer (här A day at the circus). Den bekymmersfria tillvaron som de fixar och trixar sig igenom har hög mysfaktor. 

Får se vad det blir för film litet senare när jag sovit och vaknat igen. Just ny lyssnar jag på Mount Eerie.

LOW - C'mon

cry me a river
so i can float over to you
the bearer to deliver the news
i'm over the moon
and underfoot
all these elixirs would be moot

'cause if we knew where we belong
there'd be no doubt where we're from
but as it stands, we don't have a clue
especially me and probably you

- Especially Me från kommande fullängdaren C'mon.

Har köpt vinylen och lyssnar på streamen som ingår (fastän skivan släpps först i April :P). Till en början kände jag mig lite besviken. Svårt att peka på var den känslan uppstod ur men nu är den som bortblåst och vid andra lyssningen blir jag nästan tårögd av Mimi Parkers fantastiska sång på Especially Me. Refrängen sätter sig som ett mantra och sammanfattar allt LOW någonsin stått för i min mening. Inga klara statements utan vaga funderingar. Små sorgsna tankar om livet. Samt givetvis sjukt snygga fraseringar...

Kan för övrigt säga att jag aldrig hade vågat inleda en låt med linen cry me a river :D Men så besitter ju LOW en smått enorm integritet vad gäller musikalisk inramning och ren image. Så här långt är låtarna som Mimi sjunger på Especially me, You see everything samt Nightingale mina favoriter.

The black ryder

 Lyssnar runt lite och försöker upptäcka ny musik för att inte stagnera och dö av tristess. Hittar förvisso inte mycket bra men jag sprang på en halvtaskig pitchfork recension av the black ryder. Tyckte att det lät lagom skitigt och fint, sedan hittade jag videon ovan och blev helt förstenad. HELVETE spratt det i hela kroppen. Den är sååååå perfekt och den känner låten såååå bra :')

Genre

Jag har en ny instrumental låt för ensam gitarr! Den är egentligen skriven och anpassad för en dobrogitarr men då strängarna på den har sett sina bästa dagar passade jag på att spela in den på elgitarr istället. Har stämt om gitarren till DGDGAd och känner att jag börjar bli väldigt hemma i den stämningen. Man tänker verkligen annorlunda :)

Har funderat på det förr, om man var tvungen att tillhöra en musikalisk strömning... vilken skulle man välja då? För fem år sedan hade jag onekligen sagt grunge och brutit ut ett djävulskt djupt Eddie Vedder-vibrato. Idag förhåller det sig jävligt annorlunda. Tror inte att jag skulle vilja ansluta mig till så definerade genrer som shoegaze eller postrock eller chill wave (suuuuck). Brit pop var aldrig min grej och grungen är i retrospektiv alldeles för "känslorna utanpå". Det kan vara trevligt när det lämpar sig men det kan inte vara teen angst tjugofyrasju. Speciellt inte när man lämnat tonåren bakom sig. Jag tror inte att jag vill vara genrebunden även ifall nästan allt jag skriver med sång faller in under singersongwriter. Jag vill kunna lägga en ljudmatta med fyra gitarrer men samtidigt vara nästintill ensam när det ska framföras. Kanske i stil med Mark Kozelek (Red house painters, Sun kil moon). Fick jag däremot välja en scen, det vill säga i bemärkelsen en stad, då hade jag definitivt valt Glasgow. Exempel:

Och då samexisterade ett sånt här band med Belle and sebastian och Mogwai. Mmmh, snacka om mångfald!

The king of limbs

Sjuk, sjuk, sjuk. Dålig dag. Dålig dag kräver aggressiva tongångar. Därmed tänkte jag behandla RADIOHEADs The KING of LIMBS...

Liksom många andra unga pojkar har jag ett förflutet med Radiohead. Till en början var det frustration över att de hyllades som gudar men det övergick senare i ren beundran för deras bästa låtar från Kid A, Amnesiac, Hail to the thief och In Rainbows. Den sistnämnda innehöll ett par bra spår typ Reckoner och Nude men resten upplevde jag som ganska oinspirerat. Detta följdes upp av den genomusla singelns Those are my twisted words som i stort sett bara var ett sämre svar på tempot i Portisheads Third. Den singeln följdes av en ännu mer horribel hyllningssång till en andra världskrigsveteran. För mig kändes det ganska uppenbart att de tappat fokus och koncepttänkandet som präglat nästan allt de tidigare gjort. När de sedan utannonserade en skiva med titeln The king of limbs blev jag intresserad då jag tyckte mig se bandets mer visionära sida titta fram. Sedan landar singeln Lotus Flower och PANG så sätter sig besvikelsen som en mörk mössa över min kala hjässa. Lotus Flower är en bra låt och jag har hört Thom framföra den solo på youtube i flera års tid men i den tappning som den återfinns på skivan är den fruktansvärt trist och menlös. Produktionen är så tråkig och avskalad och de levande bastonerna från gitarren är ersatta av en steril bas som lunkar av och an i bakgrunden. Det är så dåligt att jag blir närmast frustrerad. Men jag lyssnar vidare för att göra en rättvis bedömning. Lyssnar och finner att det här är bland det sämsta och minst visionära i bandets hela katalog. Lyssnar och bestämmer mig för att passionerat hata och aldrig mer ta i albumet.

Den senaste veckan har jag som vanligt läst runt lite på internet och skrattat gott åt de rabiata fans som snackar om att snart kanske den "riktiga" skivan utannonseras, "snart kanske pt 2 kommer?" Patetiskt och jag vill bara gnugga det i ansiktet på dem. Den här skivan tillför ingenting och det finns inga debila alternativ rock-kids kvar som inte hört elektronika (vilket är den största anledningen till att Kid A hyllas som så banbrytande). Nä jag är totalt oimponerad och känner att det är dags att sätta på Everything in its right place innan jag imploderar av det här rantet.

MOGWAI

Mogwai, så jävla värt band ibland. Lyssnar på I know you are but what am I? och slås av varför jag i från första början drogs till dem. Instrumentalt är nice men det blir rätt trist hos röstbaserade band/artister. Mogwai å sin sida har aldrig behövt rösten. De fyller upp tomrummet med hypnotiska melodier och skapar en så sammansvetsad ljudbild att de känns som ett stort jävla monster på fri fot. Det tycks mig som om många inte gillar deras mer tilltagna elpiano utflykter under 00-talet. Det gör jag! Simplistiska pianoackord bollas fram och tillbaka mellan bas, trummor och gitarr och får helt nya former. Ja jag feberyrar nästan av lycka. Lyssnar på Friend of the night just nu och det låter TIGHT. Tänker definitivt se spelningen på Debaser i början av april. Det ser så härligt nördigt ut när alla ser ut att spela olika låtar men ändå får det att bli en helhet :D Får dock förbereda mig på att skydda what's left av min sugiga hörsel då de åtnjuter ett rykte som "earsplitters" (läs dinosaur jr, my bloody valentine osv).

Men vad påminner Mogwais musik om? Vad säger den egentligen? Jag vet inte... Bland all annan musik jag Yppskattar finns någon särpräglad känsla typ nostalgi (red house painters!), melankoli (mount eerie, mazzy star!), mörker (earth, low!), mys (julie doiron, marissa nadler!) osv. Mogwai finner jag svåra att placera. Kanske någon form av upprymdhet? Jo jag tror det åtminstone gällande de riktigt episka låtarna. Sedan finns det så klart en enorm charm i de till synes pretentiösa titlarna som enligt bandet totalt saknar betydelse men som visar på någon slags slackig carlessness som jag förknippar starkt med indierock. Det låter fånigt, men titeln skänker något slags djup till känslan i en del av låtarna.

Tyvärr måste jag erkänna att jag känner sådääär inför Hardcore will never die, but you will. Rano Pano har förvisso vuxit men jag tycker generellt att det är för mycket diskant och för lite bas (och törs jag säga piano?) i ljudbilden.

Apropå Mogwai och postrock har jag hört att Explosions in the sky ska vara helt ursinnigt bra live. Om det blir Way out west så kommer det definitivt att bli en av spelningarna för mig. Just nu ser startfältet lite klent ut men bland resten skulle jag gärna se Warpaint och Avett Brothers (blev förra stockholmsdatumet inställt eller var jag bara för dålig på att gå på spelningar då?). Ariel Pink's Haunted Graffiti var helt magiska på debaser så om inget annat oumbärligt dyker upp kommer jag att lägga tid på Ariel!

För att helt byta genre är Alexander O'neal det bästa jag hört i retroväg i år:

Vilken man! Jag ba ryser vid de första syntackorden ^ ^

The Player

The Player (1992)

The Player är en metafilm av Robert Altman. Tim Robbins spelar filmbolagsproducenten Mill som lyssnar på pitchar dagarna i ända och gäspar åt filmidéer som saknar Hollywood-poäng. Plötsligt börjar en manusförfattare att besvära honom med hotfulla brev. Han beslutar sig för att gå till botten med det hela vilket slutar i en katastrof som den större delen av filmen handlar om att han får fly ifrån. Humor blandas med spänning på ett snyggt sätt och några av filmens läskigare scener utspelar sig i dagsljus. Musiken utgörs utav långa droner och ekande trummor som hela tiden talar ett annorlunda språk gentemot filmens i övrigt lättsamma tilltal. Mill saknar respekt för film och hans cyniska inställning kring filmers selling points (lyckliga slut, sex, våld etc) är en svidande kritik mot Hollywood i stort. Samtidigt har The Player själv med flera av dessa faktorer men det görs givetvis med en väldig elegans. Det är i övrigt kul att se den makalösa ensemblen av cameos från riktiga skådisar som bara ett namn som Altman möjliggör. Det tar visst fokus från filmens mörka röda tråd och understryker filmens kritik mot Hollywoods hets kring stjärnor.

Filmen påminner estetiskt en del om den tidigare Altman-film jag skrivit om här, The Long Goodbye. Den har samma loja avbildning av livet i LA med bilscener och en lite sömnig atmosfär. The Player påminner dock ännu mer om Adrian Lynes Jacobs Ladder. I den sistnämnda utspelar sig Robbins vansinne i dagsljus och paranoian blir honom övermäktig. Exakt samma Robbins porträtterar Mill i den här filmen. Omständigheterna må vara helt annorlunda men det är i grund och botten samma karaktär. Jag skulle också vilja dra en parallell till Brian de Palmas Body Double vars estetik som präglas av samma lömskhet som förföljer Mill.

Det är något särskilt med känslan i The Player. Efter tjugo minuter var jag relativt underväldigad och trodde inte att filmen skulle erbjuda mig något. Sedan träder katastrofen in och filmen fullkomligen maximerar dess effekt under resten av speltiden. Helt plötsligt blir den till synes banala storyn skruvad tre varv tills varje scen blir en spännande hållplats. Jag gillar att filmen är så pass lång som den är (strax över två timmar) då det ger metafilms-känslan ett större djup. En kortare film hade inte låtit det hela veckla ut sig i en sådan snillrik tappning som det trots allt gör.



The Player rekommenderas starkt!