The little girl who lives down the Lane (1976)
Sprang på den här filmen när jag letade runt bland Martin Sheens rollista. Lustigt nog spelar han liksom i Badlands (1973) en vriden och äcklig figur med förkärlek till småflickor. Filmen tillhör dock Jodie Foster som gör en helt sinnesjukt väsensskild roll från de i Bugsy Malone (1976) och Taxi Driver (1976). Har man sett alla tre är det svårt att förstå att det är samma skådespelerska under samma år. I den här filmen spelar hon en smått lillgammal fjortonåring som bor till synes ensam i ett stort hus. Lillgammal är förmodligen fel ord. Hon spelar en karaktär vars verbala och intellektuella förmågor vida överstiger hennes ålder. Klarsynt kanske vore bättre men lillgammal hintar lite om den irritation hon framkallar hos sin omgivning.
Filmen spelar stort på huruvida hon är ensam eller bor med sin far. En vid första anblick tam synopsis blir i Nicolas Gessners regi mycket spännande. Situationerna som uppstår i vissa scener är spännande och deras effekt maximeras genom snyggt foto och bildkomposition. Vid flera tillfällen satt jag förstummad över hur snyggt fotot var. För mig är det ett mycket gott betyg. Skådespelarinsatserna är förresten snudd på fantastiska. Alla karaktärerna är trovärdiga och den kemin som uppstår går nästan att ta på. Jag kan inte komma på något avseende som filmens regi är svag i. Musiken som utgörs av Chopin och viss specialskriven musik är väl implementerad och sätter stämningen utan att stjäla fokus från det visuella. The little girl who lives down the lane måste vara en av de mest underskattade filmer jag haft nöje att se.
New Jack City är en action/thriller från 1991 med Wesley Snipes och Ice-T i huvudrollerna. Under filmens gång kastas man mellan omotiverade scener och vändningar. Handlingen kretsar kring Ice-T, en undercoverpolis som offrar allt för att få bort knarket på gatorna. Under filmens anslag skadeskjuter han en langare spelad av Chris Rock. Långt senare i filmen dyker Rock upp på nytt som sliten crack-pundare. Ice-T tar honom under sina vingar och lyckas rehaba Rock på tio minuter. Det blir helt omöjligt att ta filmen på allvar med instick som detta. Det är svårt att avgöra om det är frivillig komiskt eller ej men det är helt fruktansvärt kul oavsett.
New Jack City har många spår som leder tillbaka till blaxploitationfilmernas storhetstid. Inte bara estetiskt såsom att Snipes brödraskap närmast liknar en italiensk maffiafamilj utan även mer subtila saker som handlingens uppbyggnad (eller snarare brist på sådan). Filmen är komisk överlag men den når fantastiska höjder tack vare den dåliga produktionen och den brist på ironi som det levereras med. Det här är en lektion i självförnedring och det är lustigt och mycket olustigt att de medverkande hade karriärer även efter filmen.
Racing with the moon (1984)
Häromveckan såg jag Robert Redfords fantastiska regidebut Ordinary People. I en av birollerna syntes bedårande Elizabeth McGovern vars imdb som fick mig att snubbla över Racing with the moon. Såg att det var en 80-talsfilm som utspelar sig under 40-talet och jag har alltid varit mycket svag för 80-90-talsfilm som skildrar 40-50-tal. Filmen kretsar kring Henry (24:årig Sean Penn) och Nicky (Nicolas Cage), som just kallats in för tjänstgöring i andra världskriget. Så till vida är det en klassisk coming of age-film som skildrar deras sista jul hemma innan de drar ut i krig. Innan dess förälskar sig givetvis Henry i Elizabeth McGovern.
Elizabeth McGovern
Vid den här tiden var hennes karriär rysligt het. Fyra år tidigare hade hon en stor roll i Ordinary People, 1981 vann hon en oscar för bästa biroll för Ragtime och samma år som Racing with the moon spelade hon i Once upon a time in America. Det slog mig att det var här jag stötte på henne för första gången. McGoverns sätt är av ett särskilt slag. Hon kombinerar en blygsam framtoning med en uppriktighet som gör hennes karaktärer förtjusande och äkta. Hennes rollfigur kontrasterar snyggt mot Sean Penns introverta tolkning av Henry.
En stor del av nöjet i Racing with the moon ligger i den audiovisuella estetiken. Scenografin är av högsta klass och cinematografin tar vara på det bästa hos miljöerna. En känsla av perfektion infinner sig på sina håll. Dave Grusins soundtrack är mycket fint och filmens kärlekstema är väldigt oortodoxt med jazzigt piano som hindrar det från att bli cheezy. Det är en känsla som präglar filmen i stort. Den är så välproducerad och välagerad att det aldrig klingar falskt eller upplevs som too much. Det här är förmodligen den perfekta coming of age-filmen.
Har gjort en ny låt som heter Once rare, now extinct. Finns på http://www.myspace.com/timberowls Massor av overdubs och jag som går crazy på flageoletter. Man kan väl kalla det min take på post-rock. Har suttit mycket med mixningen och det gör sig viss rättvisa även på myspace även om ljudkvalitén så klart inte motsvarar den råa filen. Jag är fortfarande, som alltid intresserad av samarbeten så vet ni någon som gillar indierock som gränsar till det alldeles för mörka så får ni gärna para ihop oss!
Annars ligger jag sjuk och lyssnar på Blonde Redhead. Tänker poppa mig lite popcorn och hugga in på Silent Hill. Var alldeles för ung när originalet kom men jag fullkomligen älskar Silent Hill 3 som ettan ligger till grund för så det ska bli mycket mys-rys att bädda ned sig till den här mardrömmen. Dröm sött!
Superfly
Superfly från 1972 hör till blaxploitations milstolpar. Det är första filmen jag ser ur strömningen och den gav stor, stor mersmak. På ytan kan historien om knarkhandlaren Priest som drömmer om ett liv bortom Harlem synas endimensionell och tråkig men den bär på massor av politiskt sprängstoff. I filmens inledning ses Priest sniffa kokain från sitt krucifix, bara en sån sak! :D På det här följer berättelsen om en man som klargör att han inte vet om något annat än det här livet; livet på gatan det vill säga. Vad ska han göra om inte satsa för the big one så att han sedan kan dra sig tillbaka och leva i en mer ordnad miljö? Inte en chans att han tänker ta ett litet skitjobb!
Vad som inte riktigt sägs rakt ut men berättas implicit är Priests kluvenhet. Han är ljus (men forfarande mörk), permanentar håret, vill lämna Harlem och leva som den vita medelklassen-överklassen men ser ändå den vita mannen som något ont. När en annan svart kille kallar honom "white" blir han alldeles rasande och sparkar ner honom innan han ens hunnit avsluta förolämpningen. Samtidigt som han gör allt för att passa in i ett vitt samhälle har han behovet av att känna sig, och inte minst att bli betraktad som svart. Priest har en vit älskarinna men det är självfallet den svarta flickvännen som han väljer framåt slutet. Han förklarar sig för älskarinnan med att han hade en framtidsplan där hon hade en roll, en dröm han inte längre är säker på att hon hör hemma i. All denna vilsenhet och all denna hårdkokthet i en och samma man är en fröjd att skåda.
Curtis Mayfields soundtrack är givetvis helt amazing.
Häromdagen såg jag Fritz Langs Scarlet Street från 1945. Den är en cynisk och på många sätt intressant film noir. Huvudrollen spelas av Edward G Robinson, en klassisk skådis som hade förmågan att spela både hårdkokt gangster och som i Scarlet Street och Langs tidigare The Woman in the window (1944), en närmast förtryckt liten man som aldrig fått något gratis i livet. I filmens anslag firas han av sina kollegor för många års troget arbetet och erhåller en guldklocka, något han understryker att han själv aldrig skulle haft råd med. På väg hem avbryter han en misshandel och blir med ens betuttad i den vackra kvinnan som han hjälpt. Krasst kan man säga att det hela är en kvinna snärjer man-historia men det vore bara tråkigt och förenklande. Det förhåller sig förvisso så men det är i mitt tycke endast premissen för något mycket mer intressant. När Robinsons karaktär kommer hem sätter han sig för att måla. Han blir strax avbruten av en vän som knackar på och följande möte utspelar sig i köket där Robinson ställer sig för att diska i blommigt förkläde!
Edward G Robinson i blommigt förkläde.
Det kanske inte tycks udda eller särskilt kontroversiellt men det är helt fantastiskt taget ur vilken tid och vilka koder som de flesta filmer från den här tiden förmedlar. I en senare film av Lang, en av noirens milstolpar, The Big Heat (1953) utspelar sig liknande scener.
Glenn Fords hårdkokta polis är en kärleksfull pappa i hemmet. Han och frun diskar tillsammans och de dricker ur samma flasköl. Det är de små sakerna. Bägge könen dricker visserligen friskt i filmer från noir-epoken men koderna ser annorlunda ut innanför hemmets väggar. Föga nyskapande idag men jävlar vilken kontrast mot andra filmer under den tiden.
Look at that punch!
I Langs Clash by night spelar Barbara Stanwyck och Marilyn Monroe kvinnor med egen vilja och de slår även sina män. Kanske inte någon vidare god egenskap men det är ett rakt svar på alla de filmer där män stereotypt örfilar eller skakar kvinnor (lever kvar än idag) för att få dem att "komma till sans". I Clash by night är det befriande att se kvinnor som gör vad de vill och inte tycks känna sig manade att bete sig som normen föreskriver. Jag vet inte vad Langs avsikt med alla dessa något modiga perspektiv varit men jag vet att jag älskar det. Det är en lika frisk fläkt varje gång!
Ska bli kul att se ifall jag lyckas se liknande mönster i de Lang-noirer jag har kvar!
Somewhere (2010)
Filmens anslag är inte särskilt upphetsande men bjuder bland annat på en strippscen av hög tragikomisk rang. Under filmens filmens gång letar jag efter bildspråk, detaljer, story, musik, ja baske mig NÅGOT som på minsta sätt kan förhöja upplevelsen en smula. Mitt sökande går obelönat och filmen är precis lika tom som huvudkaraktärens tillvaro. Såtillvida är det en högst märkvärdig bedrift.
Bortsett från viss diegetisk musik är phoenixs "soundtrack" ett bedrägeri och jag tycker nästan synd om dem när Coppola inte använder mer än kanske två av deras stycken (dessa är dock bra). Avsaknaden på icke-diegetisk musik är nog korrekt för formatet men i och med att bildspråket är av den art det är, blir resultatet otroligt tråkigt att titta på. Avsaknaden på handling bidrar dock tillsammans med bildspråket till en form av icke-berättande som jag inte alls är särskilt förtjust i. Detta smärtar mig då jag kämpar för att tycka om Coppola. Marie Antoinette var fruktansvärd men detta frankensteins skapelse verkar vissa till och med tycka om.
Bortsett från ett par lustiga scener och ett par mysiga stunder bjuder filmen inte på någonting nämnvärt. Livet på hollywood-toppen kan vara tomt... oh, really? Det har sagts och illustrerats både tusen gånger förut och tusen gånger bättre.
I övrigt gick folk ur publiken efter en kanske fyrtio minuter och den sista halvtimmen var även mitt sällskap nära på att ge vika. Det har jag all förståelse för.
Igår måndag postade jag en recension som var en uppgift i kursen Filmkritik (15hp). Därför är den skriven ur ett något annorlunda perspektiv. Försökte liksom sudda ut "jag":et en aning.
Hur som haver, igår var jag och såg Mark Kozelek på Södra Teatern. Ville se honom när han var här för två år sedan med Sun kil moon men det blev inte av pga pengabrist. Den här gången var det bara Mark Kozelek på en nylonsträngad gitarr. Detta lämpade sig väl då han givit ut mängder av akustiska varianter som alternative versions av tidigare Sun kil moon-låtar. Mest intressant var dock materialet från Admiral fell promises som kom i juli. Plocken från förr har blivit inkorporerade med flamenco, fado och klassisk gitarr och det gav en helt fantastisk ljudbild. Mark har blivit en otroligt mycket bättre gitarrspelare de senare åren och det var just spelet jag njöt mest av. Rösten fick ta ett stort steg tillbaka och blev mest en parantes. Apropå rösten var jag något missnöjd med hur den lät genom all utrustning. Ljudet skar på vissa låtar.
De flesta låtarna var från den nya skivan och det märks att de är skrivna av någon som har färdats längre med gitarren än han gjort på tidigare album. Katy Song från Red house painters lät inte alls lika bra utan den instrumentation man är van vid så jag kan tänka mig att det är därför han nästan bara spelade material från Sun kil moon.
Hela tiden satt jag och funderade på vad Marks gitarr kan ha kostat. Den var oerhört vacker och lät som en sån där gitarr som gör en själv till en bättre gitarrspelare. Ofokuserad improvisation kan låta hur bra som helst bara för att klangen är så fin. Köpte en ursnygg vinyl-utgåva av Admiral fell promises som jag faktiskt lyssnar på i skrivande stund.
Den här marmor-vinylen är begränsad till 200ex som bara skulle säljas på hans datum i skandinavien så med lite tur blir den också värd en slant en vacker dag :') Nästa slowcore-pionjärer på menyn är LOW i Malmö den 23:e November. Det lär bli ännu större då Alan och Mimi enligt alla rapporter (och youtube-klipp), sjunger helt överjordiskt live.
Imorgon återkommer jag med en recension av Woody Allens nya film, om jag får biljetter det vill säga!
I Ursula Meiers spelfilmsdebut skildras en familj som bor vid en övergiven motorväg. En dag tas vägen åter i bruk och anstormningen som följer sätter familjens sammanhållning på prov. I filmens inledning sätter Meier en särskild nivå för familjens intimitet. De koder som får föräldern att skyla det nakna barnet finns inte närvarande i den här familjen. Här, i deras ensliga utopi, kan de leva och frodas som de vill. Under filmens gång framstår relationen som närmast djurisk och det är ur det socialantropologiska perspektivet som filmen blir verkligt intressant. Home utgör närmast en studie i mänskligt eller kanske rentav djuriskt, beteende.
Till en början ställde jag mig något skeptisk till Meiers narrativa grepp men liksom Agnes Godards vackra och särpräglade cinematografi behöver det tid för att sjunka in. Det här är en film som knyter tittaren närmare för varje bildruta. Med resultatet i hand vågar jag hävda att Meier och Godard utgör ett strålande par för visuellt berättande och jag hoppas att de samarbetar för ännu mer intressanta filmer i framtiden.
Elliott Goulds look i filmen är förmodligen den största inspirationskänslan till Cowboy Bebop. 70-talskostymen, den lösa skjortan, den smala slipsen, allt är hämtat från Gould!
The long goodbye (1973)
Häromdagen såg jag The long goodbye på Cinemateket. Hade läst att fotot av Vilmos Zsigmond var extraordinärt men jag hade inte en susning om vad själva filmen handlade om. Lustigt nog visade den sig handla om Raymond Chandlers karaktär Philip Marlowe som figurerar i Murder, my sweet och The Big Sleep! I den här filmen är dock handligen omskriven för att passa 1970-tal.
Om Philip Marlowe var skojare i tidigare filmer är det inget mot vad han är i The long goodbye. Elliott Gould spelar med underbar blandning av don't give a shit-attityd och stark rättspatos. Genom filmen förs han bakom ljuset gång på gång och när det bara kändes retfullt i Murder, my sweet och The Big Sleep, känns det istället sjukt spännande. Atmosfären är mycket lik den i Chinatown vilket givetvis är ett gott betyg. Den pessimism som genomsyrar noir och det ständigt överhängande hotet är högst påtagligt under hela filmen även om den har många komiska inslag.
Suddenly, last summer
Suddenly, last summer är ett psykologiskt drama från 1959. I rollerna återfinns Katharine Hepburn som giftig matrona och Montgomery Clift och Elizabeth Taylor som tidigare spelade mot varandra i bland annat A place in the sun (En plats i solen på svenska), ni vet den film som ligger till grund för Woody Allens Match Point. Har ni inte sett den kan jag varmt rekommendera den oavsett om ni gillar Match Point eller inte. A place in the sun är i mitt tycke betydligt mycket mörkare och hemskare.
Handlingen kretsar kring en doktor (Clift) som utför lobotomi och blir ombedd av en rik änka (Hepburn) att ta sig an hennes hysteriska systerdotter (Taylor). Doktorn uttrycker en försiktighet kring lobotomin som metod och blir snart misstänksam kring vilka trauman som systerdottern bär på.
Suddenly, last summer är baserad på en Tennessee Williams pjäs och som vanligt gör det sig riktigt bra i även på film. Det märks förvisso att den är skriven för ett annat format men det är enbart en fördel när skådespelarna spelar så ohyggligt bra. Katharine Hepburn håller på egen hand igång en scen i tio minuter som bara blir mer och mer intressant för varje ledtråd hon delger. Elizabeth Taylor spelar också bra och övetygande. Clift får här ta ett steg tillbaka och blir i egenskap av att han är just doktor och undersökande, en passiv åskådare som publiken får identifiera sig med. Även hans insats är solid men han lämnas förstås inte samma utrymme som i exempelvis The Search, A place in the sun och I confess.
Ett tag trodde jag att Clift var sminkad och spelade med en annorlunda mimik för att passa sin rollkaraktär men när jag läste på om honom visade det sig att detta var resultatet av en bilolycka (som just Taylor räddade honom ur). Fruktansvärt men han är fortfarande löjligt snygg i filmen.
Avslutningsvis gillar jag den subtila kritiken/tvekan mot/inför lobotomin. Det här är en löjligt bra film (med snygga skådisar) så se den ifall ni får chansen!
Le quai des brumes
Fransk film från 1938 med Jean Gabin och Michéle Morgan i huvudrollerna. Brukar ha svårt för 30-tal men den här filmen är riktigt tajt. Storyn är snygg i all sin enkelhet. Ensam vagabond kommer till en kuststad och vänder upp och ned på den innan han är klar. Skådespeleriet är tight och Jean Gabin exploderar emellanåt på ett nästan underhållande sätt. Lite Johnny Mnemonic fast utan att det blir överspel :') Dessutom bjuder filmen på underbara lines som "Det är svårt att älska som Romeo när man ser ut som Blåskägg".
I övrigt lämnar filmen mycket åt fantasin. Omständigheterna beskrivs extremt sparsamt och har man inte läst en synopsis om filmen får man nästan gissa sig fram till syftet bakom karaktärernas handlingar. Kan mycket väl vara så att en hel del försvinner i översättningen också. Mycket stämningsfull film och välspelad på alla plan!
Drugstore Cowboy (1989)
Gus van Sant plockar upp Dillon precis där Coppola lämnat honom. Tonårsperioden som outsider är förbi och här sjösätts Dillons image som 80- och 90-talets stora slacker. Han personifierar all carelessness som generationen stod för och han är definitivt en förelöpare till Jay and Silent Bob, Ben Affleck och alla avarter.
Dialogen är underbart pundig på sina ställen och det känns lite som att konversera med en knarkare under filmens första två tredjedelar. Sedan måste jag säga att jag uppskattar att van Sant forsätter att berätta även när historien egentligen kan knytas ihop och han kan kamma hem beröm för filmens narrativ. Drugstore Cowboy är förutom välskriven, mycket välagerad och välfotad. Aktörerna lever och andas sina repliker. Det är den typ av film man drömmer om att turnera festivaler med. Jag njöt rakt igenom.
The China Syndrome
Mycket spännande film från 1978 producerad av och med Michael Douglas i en stor roll. Storyn kretsar kring vad som händer vid en härdsmälta och rädslan för kärnkraft.
I huvudrollen syns Jane Fonda som reporter som aldrig får något annat än zoo-uppdrag. Hon gör sin roll perfekt och känns hela tiden uppriktig när hon slits mellan lojaliteter. Filmens stjärna är dock Jack Lemmon som spelar skiftledare på kärnkraftverket och lyckas undvika en härdsmälta med minsta marginal. Filmen saknar helt och hållet soundtrack men ändå har jag aldrig sett så många nervösa stunder i en och samma film. Mycket kan tillskrivas skådespeleriet och där gör Lemmon ett hästjobb. I övrigt kul att se att hans skådespeleri smälter in lika fint i 70-talet som alla tidigare decennier.
Filmen är mycket spännande och härligt konspiratorisk på de rätta ställena.
Nu gör jag äntligen slag i saken. Jag har skrivit recensioner på playing.se i flera år och med tiden har det bara blivit roligare och roligare så jag kände att det var dags att ge texterna ett eget format. Den första recensionen följer nedan och avhandlar Murder, my sweet. Jag kommer posta omdömen om just sedda filmer sedan en dryg månad tillbaka och därefter uppdatera allteftersom. Låt oss börja!
Murder, my sweet
Murder, my sweet från 1944 är en Film noir-klassiker men jag har av någon outgrundlig anledning inte sett den förrän nu. Den är baserad på en Raymond Chandler-roman och handlar om den ständigt motarbetade privatdetektiven Philip Marlowe. I The Big Sleep från 1946 spelar Humphrey Bogart samma karaktär. Dick Powells porträtt är dock mycket, mycket mer humoristiskt och låt oss säga mångfacetterat. Dialogen är knivskarp och jag kom emellanåt på mig själv med att känna mig alldeles lycklig över en dräpande kommentar eller pik från Powell. Murder, my sweet lyckas med konststycket att kombinera Film noirens estetik med komedi. Även fast filmen har ett mörkt tema känns det aldrig främmande eller fel. Precis som tidigare nämnda The Big Sleep är filmen en trasslig historia och från stund till stund undrade jag ifall den ens var menad att nystas upp.
Fotot är mycket snyggt och det är lätt att förstå varför den räknas till en av de filmer som hjälpte till att definiera genren. Ljussättningen är som bekant minst lika viktig och även den är av hög klass. Slutligen måste jag säga att jag uppskattar Powells tolkning av Marlowe mer än Bogarts. Han har en ton och ett manér som känns långt före sin tid. Mycket sevärd!
