Häromdagen såg jag Fritz Langs Scarlet Street från 1945. Den är en cynisk och på många sätt intressant film noir. Huvudrollen spelas av Edward G Robinson, en klassisk skådis som hade förmågan att spela både hårdkokt gangster och som i Scarlet Street och Langs tidigare The Woman in the window (1944), en närmast förtryckt liten man som aldrig fått något gratis i livet. I filmens anslag firas han av sina kollegor för många års troget arbetet och erhåller en guldklocka, något han understryker att han själv aldrig skulle haft råd med. På väg hem avbryter han en misshandel och blir med ens betuttad i den vackra kvinnan som han hjälpt. Krasst kan man säga att det hela är en kvinna snärjer man-historia men det vore bara tråkigt och förenklande. Det förhåller sig förvisso så men det är i mitt tycke endast premissen för något mycket mer intressant. När Robinsons karaktär kommer hem sätter han sig för att måla. Han blir strax avbruten av en vän som knackar på och följande möte utspelar sig i köket där Robinson ställer sig för att diska i blommigt förkläde!
Edward G Robinson i blommigt förkläde.
Det kanske inte tycks udda eller särskilt kontroversiellt men det är helt fantastiskt taget ur vilken tid och vilka koder som de flesta filmer från den här tiden förmedlar. I en senare film av Lang, en av noirens milstolpar, The Big Heat (1953) utspelar sig liknande scener.
Glenn Fords hårdkokta polis är en kärleksfull pappa i hemmet. Han och frun diskar tillsammans och de dricker ur samma flasköl. Det är de små sakerna. Bägge könen dricker visserligen friskt i filmer från noir-epoken men koderna ser annorlunda ut innanför hemmets väggar. Föga nyskapande idag men jävlar vilken kontrast mot andra filmer under den tiden.
Look at that punch!
I Langs Clash by night spelar Barbara Stanwyck och Marilyn Monroe kvinnor med egen vilja och de slår även sina män. Kanske inte någon vidare god egenskap men det är ett rakt svar på alla de filmer där män stereotypt örfilar eller skakar kvinnor (lever kvar än idag) för att få dem att "komma till sans". I Clash by night är det befriande att se kvinnor som gör vad de vill och inte tycks känna sig manade att bete sig som normen föreskriver. Jag vet inte vad Langs avsikt med alla dessa något modiga perspektiv varit men jag vet att jag älskar det. Det är en lika frisk fläkt varje gång!
Ska bli kul att se ifall jag lyckas se liknande mönster i de Lang-noirer jag har kvar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar