Superfly från 1972 hör till blaxploitations milstolpar. Det är första filmen jag ser ur strömningen och den gav stor, stor mersmak. På ytan kan historien om knarkhandlaren Priest som drömmer om ett liv bortom Harlem synas endimensionell och tråkig men den bär på massor av politiskt sprängstoff. I filmens inledning ses Priest sniffa kokain från sitt krucifix, bara en sån sak! :D På det här följer berättelsen om en man som klargör att han inte vet om något annat än det här livet; livet på gatan det vill säga. Vad ska han göra om inte satsa för the big one så att han sedan kan dra sig tillbaka och leva i en mer ordnad miljö? Inte en chans att han tänker ta ett litet skitjobb!
Vad som inte riktigt sägs rakt ut men berättas implicit är Priests kluvenhet. Han är ljus (men forfarande mörk), permanentar håret, vill lämna Harlem och leva som den vita medelklassen-överklassen men ser ändå den vita mannen som något ont. När en annan svart kille kallar honom "white" blir han alldeles rasande och sparkar ner honom innan han ens hunnit avsluta förolämpningen. Samtidigt som han gör allt för att passa in i ett vitt samhälle har han behovet av att känna sig, och inte minst att bli betraktad som svart. Priest har en vit älskarinna men det är självfallet den svarta flickvännen som han väljer framåt slutet. Han förklarar sig för älskarinnan med att han hade en framtidsplan där hon hade en roll, en dröm han inte längre är säker på att hon hör hemma i. All denna vilsenhet och all denna hårdkokthet i en och samma man är en fröjd att skåda.
Curtis Mayfields soundtrack är givetvis helt amazing.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar