Racing with the moon

Racing with the moon (1984)
Häromveckan såg jag Robert Redfords fantastiska regidebut Ordinary People. I en av birollerna syntes bedårande Elizabeth McGovern vars imdb som fick mig att snubbla över Racing with the moon. Såg att det var en 80-talsfilm som utspelar sig under 40-talet och jag har alltid varit mycket svag för 80-90-talsfilm som skildrar 40-50-tal. Filmen kretsar kring Henry (24:årig Sean Penn) och Nicky (Nicolas Cage), som just kallats in för tjänstgöring i andra världskriget. Så till vida är det en klassisk coming of age-film som skildrar deras sista jul hemma innan de drar ut i krig. Innan dess förälskar sig givetvis Henry i Elizabeth McGovern.

 

Elizabeth McGovern

Vid den här tiden var hennes karriär rysligt het. Fyra år tidigare hade hon en stor roll i Ordinary People, 1981 vann hon en oscar för bästa biroll för Ragtime och samma år som Racing with the moon spelade hon i Once upon a time in America. Det slog mig att det var här jag stötte på henne för första gången. McGoverns sätt är av ett särskilt slag. Hon kombinerar en blygsam framtoning med en uppriktighet som gör hennes karaktärer förtjusande och äkta. Hennes rollfigur kontrasterar snyggt mot Sean Penns introverta tolkning av Henry.

En stor del av nöjet i Racing with the moon ligger i den audiovisuella estetiken. Scenografin är av högsta klass och cinematografin tar vara på det bästa hos miljöerna. En känsla av perfektion infinner sig på sina håll. Dave Grusins soundtrack är mycket fint och filmens kärlekstema är väldigt oortodoxt med jazzigt piano som hindrar det från att bli cheezy. Det är en känsla som präglar filmen i stort. Den är så välproducerad och välagerad att det aldrig klingar falskt eller upplevs som too much. Det här är förmodligen den perfekta coming of age-filmen.