Murder, my sweet

Nu gör jag äntligen slag i saken. Jag har skrivit recensioner på playing.se i flera år och med tiden har det bara blivit roligare och roligare så jag kände att det var dags att ge texterna ett eget format. Den första recensionen följer nedan och avhandlar Murder, my sweet. Jag kommer posta omdömen om just sedda filmer sedan en dryg månad tillbaka och därefter uppdatera allteftersom. Låt oss börja!

Murder, my sweet
Murder, my sweet från 1944 är en Film noir-klassiker  men jag har av någon outgrundlig anledning inte sett den förrän nu. Den är baserad på en Raymond Chandler-roman och handlar om den ständigt motarbetade privatdetektiven Philip Marlowe. I The Big Sleep från 1946 spelar Humphrey Bogart samma karaktär. Dick Powells porträtt är dock mycket, mycket mer humoristiskt och låt oss säga mångfacetterat. Dialogen är knivskarp och jag kom emellanåt på mig själv med att känna mig alldeles lycklig över en dräpande kommentar eller pik från Powell. Murder, my sweet lyckas med konststycket att kombinera Film noirens estetik med komedi. Även fast filmen har ett mörkt tema känns det aldrig främmande eller fel. Precis som tidigare nämnda The Big Sleep är filmen en trasslig historia och från stund till stund undrade jag ifall den ens var menad att nystas upp.

Fotot är mycket snyggt och det är lätt att förstå varför den räknas till en av de filmer som hjälpte till att definiera genren. Ljussättningen är som bekant minst lika viktig och även den är av hög klass. Slutligen måste jag säga att jag uppskattar Powells tolkning av Marlowe mer än Bogarts. Han har en ton och ett manér som känns långt före sin tid. Mycket sevärd!