The black ryder

 Lyssnar runt lite och försöker upptäcka ny musik för att inte stagnera och dö av tristess. Hittar förvisso inte mycket bra men jag sprang på en halvtaskig pitchfork recension av the black ryder. Tyckte att det lät lagom skitigt och fint, sedan hittade jag videon ovan och blev helt förstenad. HELVETE spratt det i hela kroppen. Den är sååååå perfekt och den känner låten såååå bra :')

Genre

Jag har en ny instrumental låt för ensam gitarr! Den är egentligen skriven och anpassad för en dobrogitarr men då strängarna på den har sett sina bästa dagar passade jag på att spela in den på elgitarr istället. Har stämt om gitarren till DGDGAd och känner att jag börjar bli väldigt hemma i den stämningen. Man tänker verkligen annorlunda :)

Har funderat på det förr, om man var tvungen att tillhöra en musikalisk strömning... vilken skulle man välja då? För fem år sedan hade jag onekligen sagt grunge och brutit ut ett djävulskt djupt Eddie Vedder-vibrato. Idag förhåller det sig jävligt annorlunda. Tror inte att jag skulle vilja ansluta mig till så definerade genrer som shoegaze eller postrock eller chill wave (suuuuck). Brit pop var aldrig min grej och grungen är i retrospektiv alldeles för "känslorna utanpå". Det kan vara trevligt när det lämpar sig men det kan inte vara teen angst tjugofyrasju. Speciellt inte när man lämnat tonåren bakom sig. Jag tror inte att jag vill vara genrebunden även ifall nästan allt jag skriver med sång faller in under singersongwriter. Jag vill kunna lägga en ljudmatta med fyra gitarrer men samtidigt vara nästintill ensam när det ska framföras. Kanske i stil med Mark Kozelek (Red house painters, Sun kil moon). Fick jag däremot välja en scen, det vill säga i bemärkelsen en stad, då hade jag definitivt valt Glasgow. Exempel:

Och då samexisterade ett sånt här band med Belle and sebastian och Mogwai. Mmmh, snacka om mångfald!

The king of limbs

Sjuk, sjuk, sjuk. Dålig dag. Dålig dag kräver aggressiva tongångar. Därmed tänkte jag behandla RADIOHEADs The KING of LIMBS...

Liksom många andra unga pojkar har jag ett förflutet med Radiohead. Till en början var det frustration över att de hyllades som gudar men det övergick senare i ren beundran för deras bästa låtar från Kid A, Amnesiac, Hail to the thief och In Rainbows. Den sistnämnda innehöll ett par bra spår typ Reckoner och Nude men resten upplevde jag som ganska oinspirerat. Detta följdes upp av den genomusla singelns Those are my twisted words som i stort sett bara var ett sämre svar på tempot i Portisheads Third. Den singeln följdes av en ännu mer horribel hyllningssång till en andra världskrigsveteran. För mig kändes det ganska uppenbart att de tappat fokus och koncepttänkandet som präglat nästan allt de tidigare gjort. När de sedan utannonserade en skiva med titeln The king of limbs blev jag intresserad då jag tyckte mig se bandets mer visionära sida titta fram. Sedan landar singeln Lotus Flower och PANG så sätter sig besvikelsen som en mörk mössa över min kala hjässa. Lotus Flower är en bra låt och jag har hört Thom framföra den solo på youtube i flera års tid men i den tappning som den återfinns på skivan är den fruktansvärt trist och menlös. Produktionen är så tråkig och avskalad och de levande bastonerna från gitarren är ersatta av en steril bas som lunkar av och an i bakgrunden. Det är så dåligt att jag blir närmast frustrerad. Men jag lyssnar vidare för att göra en rättvis bedömning. Lyssnar och finner att det här är bland det sämsta och minst visionära i bandets hela katalog. Lyssnar och bestämmer mig för att passionerat hata och aldrig mer ta i albumet.

Den senaste veckan har jag som vanligt läst runt lite på internet och skrattat gott åt de rabiata fans som snackar om att snart kanske den "riktiga" skivan utannonseras, "snart kanske pt 2 kommer?" Patetiskt och jag vill bara gnugga det i ansiktet på dem. Den här skivan tillför ingenting och det finns inga debila alternativ rock-kids kvar som inte hört elektronika (vilket är den största anledningen till att Kid A hyllas som så banbrytande). Nä jag är totalt oimponerad och känner att det är dags att sätta på Everything in its right place innan jag imploderar av det här rantet.

MOGWAI

Mogwai, så jävla värt band ibland. Lyssnar på I know you are but what am I? och slås av varför jag i från första början drogs till dem. Instrumentalt är nice men det blir rätt trist hos röstbaserade band/artister. Mogwai å sin sida har aldrig behövt rösten. De fyller upp tomrummet med hypnotiska melodier och skapar en så sammansvetsad ljudbild att de känns som ett stort jävla monster på fri fot. Det tycks mig som om många inte gillar deras mer tilltagna elpiano utflykter under 00-talet. Det gör jag! Simplistiska pianoackord bollas fram och tillbaka mellan bas, trummor och gitarr och får helt nya former. Ja jag feberyrar nästan av lycka. Lyssnar på Friend of the night just nu och det låter TIGHT. Tänker definitivt se spelningen på Debaser i början av april. Det ser så härligt nördigt ut när alla ser ut att spela olika låtar men ändå får det att bli en helhet :D Får dock förbereda mig på att skydda what's left av min sugiga hörsel då de åtnjuter ett rykte som "earsplitters" (läs dinosaur jr, my bloody valentine osv).

Men vad påminner Mogwais musik om? Vad säger den egentligen? Jag vet inte... Bland all annan musik jag Yppskattar finns någon särpräglad känsla typ nostalgi (red house painters!), melankoli (mount eerie, mazzy star!), mörker (earth, low!), mys (julie doiron, marissa nadler!) osv. Mogwai finner jag svåra att placera. Kanske någon form av upprymdhet? Jo jag tror det åtminstone gällande de riktigt episka låtarna. Sedan finns det så klart en enorm charm i de till synes pretentiösa titlarna som enligt bandet totalt saknar betydelse men som visar på någon slags slackig carlessness som jag förknippar starkt med indierock. Det låter fånigt, men titeln skänker något slags djup till känslan i en del av låtarna.

Tyvärr måste jag erkänna att jag känner sådääär inför Hardcore will never die, but you will. Rano Pano har förvisso vuxit men jag tycker generellt att det är för mycket diskant och för lite bas (och törs jag säga piano?) i ljudbilden.

Apropå Mogwai och postrock har jag hört att Explosions in the sky ska vara helt ursinnigt bra live. Om det blir Way out west så kommer det definitivt att bli en av spelningarna för mig. Just nu ser startfältet lite klent ut men bland resten skulle jag gärna se Warpaint och Avett Brothers (blev förra stockholmsdatumet inställt eller var jag bara för dålig på att gå på spelningar då?). Ariel Pink's Haunted Graffiti var helt magiska på debaser så om inget annat oumbärligt dyker upp kommer jag att lägga tid på Ariel!

För att helt byta genre är Alexander O'neal det bästa jag hört i retroväg i år:

Vilken man! Jag ba ryser vid de första syntackorden ^ ^

The Player

The Player (1992)

The Player är en metafilm av Robert Altman. Tim Robbins spelar filmbolagsproducenten Mill som lyssnar på pitchar dagarna i ända och gäspar åt filmidéer som saknar Hollywood-poäng. Plötsligt börjar en manusförfattare att besvära honom med hotfulla brev. Han beslutar sig för att gå till botten med det hela vilket slutar i en katastrof som den större delen av filmen handlar om att han får fly ifrån. Humor blandas med spänning på ett snyggt sätt och några av filmens läskigare scener utspelar sig i dagsljus. Musiken utgörs utav långa droner och ekande trummor som hela tiden talar ett annorlunda språk gentemot filmens i övrigt lättsamma tilltal. Mill saknar respekt för film och hans cyniska inställning kring filmers selling points (lyckliga slut, sex, våld etc) är en svidande kritik mot Hollywood i stort. Samtidigt har The Player själv med flera av dessa faktorer men det görs givetvis med en väldig elegans. Det är i övrigt kul att se den makalösa ensemblen av cameos från riktiga skådisar som bara ett namn som Altman möjliggör. Det tar visst fokus från filmens mörka röda tråd och understryker filmens kritik mot Hollywoods hets kring stjärnor.

Filmen påminner estetiskt en del om den tidigare Altman-film jag skrivit om här, The Long Goodbye. Den har samma loja avbildning av livet i LA med bilscener och en lite sömnig atmosfär. The Player påminner dock ännu mer om Adrian Lynes Jacobs Ladder. I den sistnämnda utspelar sig Robbins vansinne i dagsljus och paranoian blir honom övermäktig. Exakt samma Robbins porträtterar Mill i den här filmen. Omständigheterna må vara helt annorlunda men det är i grund och botten samma karaktär. Jag skulle också vilja dra en parallell till Brian de Palmas Body Double vars estetik som präglas av samma lömskhet som förföljer Mill.

Det är något särskilt med känslan i The Player. Efter tjugo minuter var jag relativt underväldigad och trodde inte att filmen skulle erbjuda mig något. Sedan träder katastrofen in och filmen fullkomligen maximerar dess effekt under resten av speltiden. Helt plötsligt blir den till synes banala storyn skruvad tre varv tills varje scen blir en spännande hållplats. Jag gillar att filmen är så pass lång som den är (strax över två timmar) då det ger metafilms-känslan ett större djup. En kortare film hade inte låtit det hela veckla ut sig i en sådan snillrik tappning som det trots allt gör.



The Player rekommenderas starkt!

Riso Amaro

 

Riso Amaro (1949)
Jag snubblade över Riso Amaro genom fantastiska Film Noir of the week och tilltalades direkt utav tanken på italiensk film noir. Nu visade den sig tillhöra neorealismen men det finns ändå många spännande noir-element i filmens handling. Riso Amaro bokstavligen slänger in åskådaren i handlingen och utan att berätta om anslaget vill jag slå fast att det är en av de absolut snyggaste inledningar jag sett. Filmen handlar om den vackra Francesca (spelad av Doris Dowling). Francesca tvingas under mystiska omständigheter fly med risplockande säsongsarbetare för att undanhålla ovärderligt stöldgods som hennes pojkvän stulit. På vägen dit bekantar hon sig med den yngre och men precis lika vackra Silvana (Silvana Mangano) som kommer hennes hemlighet på spåren. Innan man vet ordet av står vännerna ställda mot varandra över en hemlighet som egentligen inte är deras.

Sättet karaktärerna introduceras på är väldigt läckert och noga kalkylerat. När Francesca och Silvana kommer i bild tycker jag mig känna en stark homoerotisk laddning, kanske främst från Francesca. Även om de bråkar och är ovänner lika mycket som de är ovänner finns det scener då de visar på en stark tillgivenhet för varandra och Francescas uppenbarelse är aldrig riktigt arg. Hon är på sina håll sträng men man upplever henne som uppriktigt ledsen och väldigt behövande när hon undrar varför Silvana är så aggressiv mot henne.
 
 Filmen har så många vackra skådespelare att det kanske borde komma i vägen för handlingen men det gör det aldrig. De har alla förmågan att anta de karaktärer och manér som behövs. I en scen kan skådespelerskan ifråga vara otroligt vacker och i nästa klipp ger hon/han uttryck för något helt annat. Det är imponerande och får understöd från det skickliga hantverket. Fotot är lysande och använder sig av många panoreringar över större sällskap där karaktären kommer in och ut ur fokus på det mest naturliga sätt. Det är så att jag ler förnöjt och i förtjusning.

Det här var rakt igenom en mycket bra filmupplevelse på alla plan. Nu peppar jag inför Luchino Visconti-serien på Cinemateket!

The Last picture show

The Last Picture Show  (1971) 
Mer 50-talsnostalgi på film.  The Last Picture Show, är filmad i svartvitt och kretsar kring ungdomar i en sömnig amerikansk småstad. Känslan av att vinden drar genom hela staden, att inget är mer än tre-fyra meter högt, finns ständigt närvarande. Fotot är frutkansvärt snyggt och ljussättningen/skuggorna är så välgjorda att jag fick dåndimpen vid ett flertal tillfällen. The Last Picture Show är ett bra exempel på en film som lyckas med att berätta lika mycket genom bildspråket och estetik som genom narrativ. Staden har sina underliga sorgligt sargade typer; de flesta med goda hjärtan och avsikter.

Känslan av gudsförgäten småstad där ena dagen är den andra lik påminner starkt om den i Le Salaire de la peur. I nämnda film är narrativet till en början brokigt och episodbaserat. Det gäller även för The Last Picture Show även om den har ett mycket rakare berättande som blir mer lättsmält tack vare cinematografin. Under filmens gång följer man tre ungdomar som alla får eget utrymme. Övergångarna mellan alla småberättelser och episoder sker sömlöst och det är fantastiskt hur filmen kan ha en sådan enhetlig känsla.