Random fandom

Provade en tröja jag ärvt av Patrik för några år sedan. Hade på mig den en gång då och sedan har den varit liggandes i byrån fram tills nu. Insåg att jag såg ut som en 18-årig indierockare men blev sedan tillfreds med det för att färgen (brandgul-lysande orange) är så satans fin. Tröjan är fin men reserverad för softare parkhäng i sommar. Tog lite temabilder när jag höll på att stränga om gitarren!

Ligga? lol

Kände mig lite som Phil Elvrum (Mount Eerie). Lite klassiskt åååh jag sätter mig i skogen och skriver en skiva om ensamhet och återvänder som maddafakking Bon Iver med skivan of your dreams. Kan för övrigt looova att nya Bon Iver lär suga. Han har ju gjort miljoner sidoprojekt sedan For Emma, Forever ago och inget, inklusive Blood Bank EPn har varit särskilt upphetsande. Killen tog pengarna och teh fame får man säga. Lovar dock lika dyrt och heligt att jag ska vara öppen för att dyrka om skivan är bra. Apropå skäggig folkrock är jag jättebesviken på alla låtarna jag hört från kommande Fleet Foxes. Verkar inte finnas mycket av de melodier som fanns på första skivan men räkna med att den iaf blir hyllad på grund av omslaget. 

Någon som däremot inte gjort mig besviken är Bill Callahan (Smog). Det tuffa med Callahan är att han kan låta både tillbakalutad och lekfull och i samma låt ändå vara melankolisk och uppgiven. Sällsam blandning men det blir jävligt intressant att lyssna på. Här är hans fantastiska singel Baby's Breath:

Farbror John (min chef) var hygglig nog att ge mig en Dogman i Whyreds dresscode. Svart jeansjacka. Helt. Jävla. Livsfarlig. :D Ba älskarn vilket säkert syns i blicken. Don't fuck! Kommer att känna mig helt fierce när jag spatserar gatan ner helt svartklädd från topp till tå. 

Lyssnar på julmusik. Känns lagom fel... och förresten så regnar det ute! Plusgrader klockan 1 :)

Pokémon Black and White

Läste precis (fråga inte vart) att Pokémon Black and White sålt 2 miljoner ex på två veckor i USA vilket självklart väcker frågan: vem fan spelar Pokémon 2011? Minns jag fel eller peakade inte fenomenet i slutet av 90-talet? However, även min lillebror som snart ska fylla 8 har sina kort och han tycker att det är ganska tufft så jag kanske inte borde bli så förvånad men det ter sig ändå bisarrt att Pokémon har överlevt alla andra flugor och hoppar mellan generationer av kids.

Idag kör jag en soft bakfylledag, inte för att jag är särskilt bakis eller drack mer än tre öl igår men u know, it's a lifestyle! För min del innebär det att ligga i sängen, läsa/skriva och lyssna på vinylskivor jag aldrig har tid att spinna mitt i veckan. Just nu: Massive Attack - Protection. Funderar på vilken skiva jag ska lägga på härnäst och vad jag se för film ikväll. Känner allra mest för att se en Film noir men jag lånade Once upon a time in the west av Ivar för ganska länge sedan så det känns som att det kanske vore på sin plats att se den. Är inget stort fan av västernfilmer men Sergio Leones messias-status är ruskigt hög hos mig tack vare Once upon a time in america så jag tror inte att jag kan annat än att älska den. Ska dessutom bli soft att se Henry Fonda då jag vanligtvis förknippar honom med 40-50-tal. Ska försöka smälla av två filmer men som sagt, så mycket vilja och så lite tid!!!

Imorgon är jag också ledig. Ska göra stan och njuta av min lediga måndag. Gå i butiker, kolla kläder, sitta på parkbänkar osv. Sen ska jag möta upp min andra lillebror på Stadsbiblioteket där han praoar i veckan. Ledighet är bliss ^^

Heart and Crime

Måste. Sova. Jobba. Snart. Men just nu ligger jag och lyssnar på Julie Doirons Heart and Crime för första gången och ryser av den där känslan av att man hittat ett riktigt mästerverk. Har tyckt om lite spridda låtar och framförallt Will you still love me? EP:n men det här... det här är så bra att jag vill gömma mig. Svårt att sätta fingret på vad det är. Sinnesstämningen? Julie är definitivt inte den bästa sångerskan och låtarna är långt ifrån de mest komplexa (varför det nu skulle spela någon roll ehe) men hon har ett jävla schysst uttryck. Var lite rädd för att bli underväldigad då hennes bakkatalog är så stor men jag blev som sagt härligt överväldigad. Kalasskiva!

Summons

Igår hade jag en riktigt kreativ kväll.

Resultatet: Summons

Det började med en basslinga jag hade i huvudet. Stämde om gitarren och spelade slingan medan jag lade till melodi på resten av gitarren. Sedan spelade jag in det som grundspår vilket tog kanske tre timmar... :P Därefter lade jag till flageoletter/harmoniker på ett annat spår men det tog jag bort för att de tog fokus från melodin. Istället lät jag gitarren spela ensam tills slutet där nya harmoniker och två melodier på elgitarr kommer in. Först hatade jag det och tyckte att det lät alldeles för cheesy och slätstruket. Nu har jag nästan börjat tycka om det hehe. Tyvärr behöver jag fixa så att allt ligger som det ska på slutet. Spelar helt enkelt inte tillräckligt tight på två av spåren. Känns dock som att man blir bättre och bättre på att spela in sig själv och det är väldigt skönt att känna :)

Restored to one

Så nuuu ska jag kila iväg och träna men först... Har ni hört Sabbath Assembly? Supersnygg ockult psykadelisk rock. Det närmast spritter i mig när jag hör Jex Thoths kraftfulla röst:

Storyn går någonting i stil med att de grävt upp en gammal kanon för en djävulsdyrkande sekt och sedan gjort ljuv musik av texterna. Tror till och med att det var Charles Mansons sekt så här snackar vi magstarkt material. Och fan vad bra det låter sen... Ska bli riktigt, riktigt nice att se dem spela på Strand den 20e April. De kommer hit som förband till Earth och lär bli en helt perfekt motpol att börja kvällen med. Jag älskar att de har så mycket ockultism och metal i sin image men låter som den bästa av den bästa psykadeliska rocken. Sabbath Assembly gör satanismen het på samma sätt som Dead can dance gjorde traditionell (och delvis religiös) folkmusik/world music oerhört hett för tjugo år sedan.

Flavour of night

Börjar min lediga måndag med lite skön musik. Hade tänkt ta en sväng förbi gymmet strax. Sedan bär det av ned på stan för att leta kläder och sist men verkligen inte minst ett besök på cinemateket för att se Döden i Venedig! Såg The last seduction igår och det var jävligt bra även om den tappade lite mot slutet. Återkommer med en recension sssenare!

Good ol' Robyn Hitchcock - I often dream of trains och Sonic Youth - Murray Street <3

IMDb

IMDb - Förut älskade jag dig. Nu känner jag en sorts hatblandad kärlek. Först och främst suger dina fruktansvärt fåniga svenska titlar. I princip allt värt att läsa om filmerna på internet använder originaltiteln, i synnerhet vad gäller engelskspråkiga filmer. För att kringgå det behöver man bli medlem och ändra språkinställningarna. Inga problem men det är ju inte vidare användarvänligt och bara förvirrande...

IMDb, du har helt tappat minnet och varje gång jag går in på en viss film av en regissör och sedan backar så hamnar jag på hans lista som actor som allt som oftast är totalt ointressant och återigen förvirrar utav bara helvete! Hur lång tid ska det ta innan detta åtgärdas?

IMDb, en extremt nice sak är dock att du alltid bistår med amerikanska originaltrailers med gamla citat från Roger Ebert mfl och voice over av Don la Fontaine. Man blir genast förflyttad till den tid och det årtal som filmen hade premiär. Det är väldigt, väldigt uppskattat! Dreglade just över den här trailern.  (Varning för eventuella spoilers, det är ju trots allt en trailer) Don la fontaine snackar över sjukt välfilmade scener, replikskifte, don la fontaine, mer snyggt foto, replikskifte osv. Gråt, högljudda röster, rättssal... Vi fattar på en gång att det här är heartbreaking fuckin shit!!! The real deal! Ett drama man INTE kan avvisa! Haha nu har jag inte sett den men jag köpte trailern rakt av :D

Njuter av Marissa Nadlers nya låt ikväll:

Stämningsfullt så jag gillar't!

Gaslight

 Gaslight (George Cukor) 1944
Ack Ingrid Bergman. Jag älskar Ingrid Bergman. Hon hade en helt enastående karriär jag njuter i fulla drag varje gång jag ser en film med henne. Det är något särskilt med hennes accent och sätt att leverera alla repliker på. Det är som om det är något som håller henne tillbaka, något som får henne att tänka tre gånger extra innan hon talar. Det är denna återhållsamhet som hon spelar med i Hitchcocks Notorious och det är även den som genomsyrar hennes karaktär Paula i Gaslight. Paula gifter sig med en man som förtrycker henne och systematiskt bryter ned hennes självförtroende och självkänsla. Skådespeleriet är så samspelt och noga avvägt att det hela blir smått otäckt. Det finns många stunder då man önskar att man kunde träda in i rutan och ge Paula lite mer råg i ryggen precis som i nämnda Notorious. För mig är det ett gott betyg!

Filmen har många fler kvalitativa sidor. Känslan av ett dimmigt och mystiskt London kommer till sin fulla rätt genom snygg ljussättning och vackert foto. Min enda invändning mot filmen är att den emellanåt kanske är lite för övertydlig i vad som faktiskt försigår. Handlingen är dock så mycket rysmys och det hela så fint presenterat att det blir en ganska liten detalj. Filmen påminner i mångt och mycket om just Hitchcocks filmer dels i handlingen (Rebecca, Suspicion!) men också i valet av skådespelare. Ingrid Bergman är som bekant en av Affes stora musor och Joseph Cotten spelar stora roller i Shadow of a doubt och Under Capricorn, där han spelar mot Bergman igen. Har inte sett Under Capricorn än men jag hoppas att den är underskattad då den inte verkar så omtyckt.


Summan av kardemumman blev i varje fall att jag tyckte väldigt mycket om filmen. Funderade lite kort på huruvida man kan kalla filmen för en Film Noir. Den har många av genrens element med lömska planer, low key-lighting osv men jag skulle som sagt snarare placera den i samma fack som tidigare nämnda thrillers. Den saknar för övrigt en femme fatale och utnyttjar inga flashbacks om man ska vara riktigt petig.